Aftonbladet – 23 juni 1854, sida 3

en af de naturvackraste i norra delen af ön, och jag känner en naturforskare, som blef helt poetiskt inspirerad vid åsynen deraf. Jag är emellertid rätt ledsen att i detta hänseende höra till oppositionspartiet emot de goda öboerna och jäfva sanningen af min väns vackra utgjutelser. Yom allting här iverlden är relativt, så är det onekligen angenämtnog att, sedan man kuskat omkring på parvagnen öfver släta kalkstenshällar eller genom förkrympta uthuggna tallskogar, en gång på denna ö komma upp till Fardumetallen, der man står ända till nära 104 fot högt. trax nedanför ligger en ruin efter Severin Norrby, som här lärer haft sitt sommarnöje, och hvarest ännu finnes en källare, som riktgt ser ut som en otäck fängelsehåla. Perinvid äro ett par hvita gårdshus af kalksten, interfolierade af diverse kastanier; bakom hvilka på sluttningen ligga yppiga åkrar och nederst de der ljufliga sommarvarma ängarne, som äro en prydnad för hvad trakt de välja. Så kommer der sjelfva Fardume träsk, en rund, grund sjö med vasssamlingar och talliga öar, barrskogsklädda stränder och Aällvi kyrka på en liten höjd midt emot. Till venster är ett bredt landnäs, fullt af dystra barrskogar — och der bakom det stora, öuppfyllda hafvet, hvarest man ibland kan se någon seglare ila uppåt eller nedåt — hemåt eller bortåt! Pet der allt är onekligen mycket nog. Ruiner, landtgårdar, åkrar, ängar, lundar, sjö, skog, öar, kyrka och hafvet! Men på det hela taget är allt för s ått för att kunna rangeras bland dessa vuer, som imponera genorn: nsgonting storartadt, ellertjusa genom nägonin; genomtickt och leende. Stränderna kring sjön äro för låga, för mycket fullsatta med de enformiga tallarne för att utgöra någon fyllig ram till den blå vattenspegeln; Ööarne derå äro endast låga, ljungfyllda kärr, rug