Aftonbladet – 22 juni 1854, sida 1

STOCKHOLM, den 22 Juni. Bristande utrymme har allt hitintills hindrat oss att meddela det hufvudsakliga af debatten på riddarhuset, i anledning af hr Nils Tersmelens motion om det tillägg till ridderskapet och adelns bifall till statsutskottets betänkande n:o 92, om grundräntornas förenkling, att nemligen detta beslut icke får lösryckas från de af Rikets Ständer vid förra riksdagen fattade beslut angående ett förändradt sätt för nämnde räntors utgörande, samt en förändrad markegångssättning, eller måhända egentligare, att besluten i sistnämude tvenne frågor icke må vinna verkställighet, såvida Rikets Ständer vid denna riksdag icke komma öfverens, och K. Maj t icke godkänner de förändrade grunderna för förvandlingen af de nuvarande räntepersedlarne från ett större till ett mindre antal. Denna både till innehåll och form högst besynnerliga framställning, som åsyftar ingenting mer eller mindre, än att göra några af Rikets Ständer och Konungen vid förra riksdagen gemensamt fattade beslut till deras verkställighet beroende af de beslut ridderskapet och adeln med de öfriga riksstånden vid denna riksdag kunna komma att fatta uti ett ämne, som icke blott af Rikets Ständer sjelfva vid förra riksdagen, utan jemväl af K. Maj:t i dess nådiga proposition n:o 8 vid innevarande blifvit stäldt utan sammanhang med besluten om räntornas utgörande och markegångssättningen, hade likväl redan af presteståndet blifvit nästan stillatigande biträdd, och är förmodligen ämnad till ett, ehuru som vi hoppas, vanmäktigt försök att sönderrifva hela denna vigtiga fråga, eller åtminstone uttrycka en ånger å de privilegierade ståndens sida öfver den eftergift, till förmån för rättvisans och statsklokhetens fordringar, som skedde vid förra riksdagen, genom den beslutade lindringen i utgöramdet af skattebidragen, isynnerhet för det oje:mförligt talrikaste och mest betungade bondesitåndet. Det var således ej utan sin politiska vigt, att denna sak icke fick med fullkomnlig tystnad och likgiltighet passera äfven påriddsarhuset, ehuru föga utsigt till framgång för opposittionen deremot, som der företedde sig. Läsare skall emellertd säkerticke utan tillfredsställelse iakttaga att vid detta tillfälle flera röster än eljest på riddarhuset höjde sig emot det anstiftade försöket och att denna del af saken under debatten derstädes blef utredd och belyst från flera synpunkter, som ställa den i ett klarare ljus, än den måhända hitintills haft. Försvaret för motionen var deremot öfvermåttan klent. Motionären var sjelf frånvarande, och de som utförde hans talan, den teologiske landshöfdingen grefve Lilljencrantz och ceremonimästaren friherre Aug. Stjernstedt, hade, som läsaren finner, nästan intet att andraga i sjelfva saken, utan inskränkte sig till upprepandet, att frågan om räntornas förenkling vid förra riksdagen skall stått i oskiljaktist sammanhang med de två andra ofvanberörda frågorna, och att ridderskapet och adeln då beslutit att ingendera af dessa finge vid verkställigheten lösryckas från de andra, hvarföre ståndet nu borde vidhålla enahanda beslut (hvilket likväl redan då enligt grundlagen förfallit derigenom att två stånd stannat emot två). När en af dessa motionärens sekundanter, hr grefven och landshöfdingen i Stockholms län, bjöd till att ingå i någon liten undersökning om sak, föll det sig icke bättre, än att (såsom referatet närmare angifver) hr landshöfdingen i ett af sina kraftigaste argumenter blef af en ledamot i kammarkollegium tillrättavisad med den upplysning, att det förhållande hr landshöfdingen nuppgifvit, huru det tillgick inom hans eget län, vore fullkomligt oriktigt, hvilket också föranledde hr grefven att göra en formlig ursäkt för sitt misstag, hvilket allt måtte hafva varit litet förargligt äfven i andra hänseenden, då det alltför up