Aftonbladet – 21 juni 1854, sida 3

ter sjunker på Stenstuga, mer än lofligt torfiga gästgifvaregård. Härifrån och till Myrvillare har man dock en större och angenämare ;mvexling. Man åker genom bördiga fält af åg och vårsäd, som, åtminstone nu böljade ut den rikaste frodighet, och efterträdas af små men vackra prof på dessa gotländska ingar, hvilka man får se större och mer fullbildade längre söderåt, och hvilkas beskrifning vi derföre spara till längre fram. Snart hinner man nyodlingar verkställde af myrbolagets arbetare, invid hvilka en lit:n gård af några hvita hus är belägen, omgifren af de största humleplanteringar som troligen finnas i vårt land. Nu är det ej långt fram tills man ser, till venster om vägen, en af dessa myror, hvilka äro så egendomliga för Gotland, och som sannerligen förtjena sim egen beskrifning. hvarvid vi här vilja uppcebålla oss, så mycket heldre som vi under forttgången af den förelagda korta ringturen ej hafva någon större att bjuda på. Gotland är, uppfattadt med en allmän öfverblick, liksom en grön äng innessluten af en bred stengärdesgård. Den gröna, ängen är midtellandet, på sin största bredd! utgörande ungefär 3 å 4 mil; stengärdesgården är sjelfva kustlandet, der kalkberget, som utgör öns hela underlag, höjer sig mångenstädes (såsom bortom Fellingbro kyrka) vid pass 50 fot och derutifver öfver medelplatåen, och sjelf bilda en jemnhög landtborg, som merändels är alldeles flat och slät, tills den snart nedstupar i hafvet. Af denna bildning har blifvit en följd, att de vattensamlingar, som funnits eller finnas, haft eller hafva få och obetydliga utlopp, utan måst stagnera och i mer eller mindre gsrad dränka närliggande nejder. (Ferrts, följer.)