Aftonbladet – 20 juni 1854, sida 3

mer och glittra stjernor och band. Sporrarnes gny på de ojemna gatstenarna, lifliga samtal mellan stillastående eller promenerande grupper, adjutanters och kurirers brådskande framfart, ifriga frågor, högt spänd nyfikenhet, oförställd glädje — allt detta framstäl ler ett virrvarr, en så att säga uppståndelse, som genast låter betraktaren inse, att Wisby i närvarande stund tått en karakter, ja till och med en betydelse, som den ej på länge baft. Men detta lif, denna rörelse, som inne i staden uppenbarar sig och framkallats både af enskilda och offentliga förlustelser, (till bådadera af hvilka äfven höra generalrepetitioner af Anderssonska teatertruppen, ty spektakler, lära ej få gifvas under den åt allvar endast egnade läseterminen för skola och gymnasium) får om ej vika för, dock endast sin betydelse i sammanhang med allt hvad som försiggår utom murarne. Och då detta under nuvarande tidsförhållanden enkannerligen är det, som åstadkommit all denna rubbnivg i de vanliga förhållanden, så skola vi något närmare redogöra för arten och utseendet bäraf. Vi skola dock, dels för att gömma det bästa till sist, dels för att genom hvila i den stilla naturen stärka oss för allvarligare betraktelseämnen, först göra en liten utflygt på ett håll, dit troligen ingen underlåter att vallfärda, som vill läsa ett skönt blad ur Wisby nyare historia. Vi mena norr ut — till Snäckgärdet. Wisby omgifningar kunna icke, åtminstone för den vid något bättre vande, sägas vera romantiskt sköna. MNärmsast hafsstrauden — norr ut om staden — sträcka sig nägra snö gräsrika ängar, några salta betesmarker, bevuxne med torftigt kort. gräs, rågra åkrar, nu böljande af den herrligaste råg, och några talldungar, temligen kortväxta och glesa. Der