ngen en gång kommit, då kommer äfven förmågan t uppskatta dess fördelar. Jag tror icke att rätt ånga bland allmogen numera sörja öfver alla de ifviska missbruk, hvilka Gustaf d. förste afskaffade, muru på Gustaf d. förstes tid en stor hop blefvo höggen förbittrade öfver förändringen. Jag är ock fulloml gt viss derpä, att om en bonde fått lära sig att sräkna arealinnehållet af sin åker, eller kubikinneillet af det timmer, han säljer, så skall han icke Ienast förstå att uppskatta den verkliga fördelen af enna ipsigt — så ringa den är — utan ock erkänna, it den i intet afseende utgör något hinder för hoom alt vara en religiös menniska och god krien.n Och vidare: Det är ganska klart, att statskyrkan måste göra Ut hvad i dess förmåga står, för att, om möjligt, da folkskolan till sin lydiga tjenarinna, hvars gt det bör vara att endast uträtta kyrkans ärender, en ingenting annat. Ju mera öfverhopadt presterapet är med verldsliga bestyr, desto angelägnare ste det vara att uti folkskolan få något biträde för ibringandet af den kristendoms-lera, som anses utöra rel gionens hufvudsak. Är man biott trygg att aen få i folkskolan lära sig katekesen — lika mycet, huru väl eller illa, hvad andan beträffar, endast okstafskunskapen finnes — så kan man med desto örre samvetslugn egna sig ät riksdagsbestyr, manalsskrifvande, vargskinnspröfvande, landthushållning, panmålshandel m. m. s.) Ett sådant anspråk, d. v. s. statskyrkans anspråk tt på folkskolan få kasta både bördan af och ansvaet för sin egen ovilkorliga skyldighet att sörja för olkets religiösa uppfostran, — emot ett sådant anpråk måste folkskolan protestera. Hon mäste återisa statskyrkan inom dess egna rämärken. Eller vartill har man väl eljest en statskyrka, ett på stat önadt presterskep? Det.kan ju icke vara för rikslagsintriger och mantalsskrifvande, räfoch vargnnspröfvande, landthushållning och spanmälshandel te? Nej, utan det måste väl vara för att vaka öfer folkets religiösa uppfostran och re!igiösa lif; fastän lt det andra kommit att innästla sig, såsom en förlerflig parasitväxt, för att ur kyrkans stam suga bort åde must och märg. Då nu statskyrkan är så illa irjd och bunden i dessa band, så kan det icke vara mätet, om den yngre systern, folkskolan, så talar: lin syster, begär icke af mig, hvad du sjelf både bör och, om du rätt ställer dig, kan uträtta. Jag har stt svårt och ansvarsfullt kall mig ålagdt, ja så tungt, itt mången gång mina krafter vilja svigta; och du år icke öka min börda med att kasta på mig äfven lin. Men gå bort och lösgör dig från de band, som hålla dig snärjd och bunden. Hugg bort ogräset, och .vätta dig väl ren från den smuts som du dragit öfrer dig. Uppsäg all gemenskap med riksdagsintriger, mantalsskrifvande, räfoch vargskinnspröfvande och illt detta otyg, som neddrager dig i stoftet. Låt dina .jenare, våra pastorer, blifva, icke hvad de nu vilja vara, kyrkoherrar, utan, hvad de böra vara, kyrkoherdar. Låt dem sköta pastoralvården, icke med att sitta vid ett skrifbord och taga emot anmälanden om inoch utflyttning och en hop ekonomiska och polisbestyr, eller med att på åker och äng se efter sina drängar; utan med attihemmen besöka sina församlingsbor, för att lifva, väcka och underhålla deras kristendom, för att gifva dem ledning och räd så väl med afseende på deras eget religiösa lif, som särskilt med afseende på barnens religi5sa värd och uppfostran. Kom ihäg, att religionen är väsentligen en hemmets sak, och att skolan aldrig kan i detta fall ersätta hemmet. I fråga om verldslig kunskap är skolan bättre än hemmet, eller kan åtminstone så vara; i fråga om religiös bildning återigen icke. Der man varsnar nägon sann och lefvande gudsfruktan, skall man väli de allraflesta fall finna att densamma har sin rot uti ett gudsfruktigt hem; men sällan eller aldrig har jag hört att skolan gjort nägon gudfruktig; — helt naturligt, emedan skolan icke gerna hinner jängre än till lexan.s — — — Utan att för vår del under nuvarande förhållanden yrka någon fullkomlig folkskolans emancipation från kyrkan, anse vi likväl dessa betraktelser och de slutsatser, som hr Silje-tröm af dem drager, vara tillräckligt grunlade, för att böra påkalla den omtänksamhet vid den högre skolstyrelsens organisation, att tolkskolan icke måtte af statskyrkan uppslukas, eller med andra ord att den förra icke måtte fortfarande bhbfva behandlad såsom ett arbetshjon åt den sednare. När vi uttala vår öfvertygelse, att denna omtänksamhet borde föranleda en annan sammansättning af den högre kyrkooch läroverksstyrelsen, än hr von Hartmansdorff gifvit åt det nu föreslagna ecklesiastikkollegiets första afdelning, så är detta en detaljanmärkning, som icke hindrar oss att i öfrigt göra all rättvisa åt förslaget på det hela, och att i llönska detsamma all den uppmärksamhet å Rikets Stinders sida, som det i hög grad förenar. Att vi Ikväl, i händelse sjelfva hufvudsaken antages, måste önska att kollegiet blefve fördeladt på 4 atdelningar, efter ärendenas olika art, i stället för de af hr vor ilartmansdorf föreslagna 3:ne, och att folkskolans angelägenheter inom denna högre in stans måtte komma att behandlas i sammanhang med de öfriga undervisningsverkens och på samma afdelning som dessa, men i möj ligaste måtto oberoende af kyrkan, följer a nvad vi redan anfört. Det skulle eljest lätte ligen kunna hända, att man kommer ur askar : elden. Syftar på ett uttryck af doktor Thomander i hans hol om svenska kyrkans angelägenheter, hvaruti han erinrar att kyrkans tjenare tilika äro .mantalsskrifvare, mönster skrifvare, kokoppympare, lösdrifvarefogdar, räfoch varg skinnspröfvare, magasinsförvaltare, jagtuppsyningsmär väfproberare, värfvare och uppsigthafvande för det ho regeringen rådande politiska partiets räkning m m.n — Sedan Konungen återvändt från Gott land, hafva alla seglande fartyg, tillhörand svensk-norska eskadern, afgått till Carlskrona Eskaderns ångfartyg, ångkorvetterna Thor Gefle, Orädd och Nidaros, skola deremot under prins Oscars befäl, utgöra en s.k. ob servationseskader i Östersjön. Nidaros ha dock, enligt danska tidningar, ankommit ti!