hvilka den första skulle omfatta både kyrkooch läroverksärenden, samt utgöras af tvenne nögre prestmän och en lärare vid universitet eller elementarläroverk, jemte presidenten, som skulle vara en lagfaren och lärd embetsman., Sedan motionären uti den förut meddelade ristoriska framställningen på det bestämdaste skilt emellan de fyra olika arterna af ecklesiastikärenden, såsom fordrande hvar för sig särskilt uppmärksamhet, förefaller det nog oväntadt att här på en gång finna tvenne af: dessa sammanslagna, utan att ens något enda skäl för detta sammanslående anföres. Vi kunna icke neka, att just detta sammanslående af kyrkans och läroverkens angelägenheter till gemensamt behandlande inom en och samma afdelning synes oss vara den svagaste sidan af hr von Hartmansdorffs lag. Det är icke nog dermed, att kyrkan och läroverken fordra ganska olika egenskaper hos de personer, som med framgång skola kunna sköta hvarandras angelägecheter, och att en förening af dessa egenskaper hos samma personer, efter hvad erfarenheten nogsamt ådagalagt, är ytterst sällsynt. Hvardera fältet är dessutom af det vidsträckta omfång, att det otvifvelaktigt redan af detta skäl fordrar hvar sina personer för att ändamålsenligt skötas. Hörtill kommer, att det icke finnes någon klass inom det svenska samhället, som ihärdigare motsatt sig tidsenliga förbättringar uti vårt undervisniogsväsende, än just det högre presterskapet. Att åt medlemmar af detta resterskap öfverlemna en ännu större inflytelse på ledningen af läroverkens angelägenaeter, än de redan förut hafva, kunna vi efter en sådan erfarenhet icke anse särdeles välgetänkt. Men att presterskapet blefve öfvervägande inom läroverksstyrelscn, när d.ss represent nter voro tveane och läroverkens egentiga målsman deremot ensam inom afdelninzen, kunna vi icke annat än anse ganska sannohkt, enär den lagfarne och lärde presidenten. som skulle vara ordförande på alla afa-Iningarne, och således blefve den med sammanträden och likartade frågor jemförelsevis mest betungade af kollegiets samteliga ledamöter, svårligen torde komma att följa skolirendena med den särskilta och oaflåtliga uppmärksambhet, att föredraganden för läroverksmålen uti honom funne ett nog pålitligt stöd för att bilda tillräcklig motv gt emot det prelatensiska intresset eller den presterliga ensidigheten. Emot den bestämmelsen, att en kyrkoherde ov:ikorligen skulle vara föredragande för folkskoleärendena kunna äfven de mest grundade invändningar göras. Presterskapet har tillräckligt, för att icke säga mer än tillräckligt, infiytsnde på folkskoleväsendet i vårt land, genom kyrkoherdarnes enligt folkskolestadgan sjelfskrifna ordförandeskap i församlingarnes skolstyrelser, samt domkapitlens genom samma stadga anbefallda inseende öfver folkskolorna i stiftet, utan att detta in lytande skulle behöfva eller böra ännu ytterligare stärkas äfven uti en ny instans. Skall folkskolan i vårt land uppfylla sin bestämmelse, att blifva något annat, än bott och bart en katekesskola, hvartill man på vissa håll synes v-ra på god väg att vilja neddraga henne, s. dt icke genom presterskapets ökade in tande, utan fastmera genom bildade leka verksammare deltagande uti ledningen a I nes angelägenheter, som detta skall ske. Vi tillåta oss härvid att i förbigående åberopa ett yttrande af en man, som åt folkskolans ställning, både i vårt eget och i främmande länder, egnat en närmare uppmärksamhet, och som både eger nog fördomsfrihet, för att se hvad henne göres företrädesvis behof, och nog frimodig et, för att öppet uttala hvad han sett. fir Siljeström, som uti månadsskriften Dagens Häfder fortfarande meddelar särdeles förtjenstfulla uppsatser om folkbildningen, har uti denna tidskrift nyligen neddelat åtskilliga utdrag ur konsistoriernas till regeringen senast afgifna treårsberättelser om folkskoleväsendets tillstånd i riket. Efter utt uti ecklesiastikdepartementet hafva tagit oggrannare kännedom af dessa konsistoriella :mbetsberättelser, hvilka icke finnas på trycket utgifna, yttrar han om dem det allmänna omdöme, att konsistorierna uti dessa berättelser synas hafva totalt missförstått folkskolans hela syftuing och ändamål. Och han rörklarar närmare, hvad han med detta yttrande åsyftat, bland annat med följande ord: Missförståndet ligger, efter min förmening, uti den åsigten, som af flere konsistorier blifvit uttalad och otvifvelaktigt delas af både konsistorier cch presterskap i allmänhet, att folkskolan hufvudsakligen ;ch förnämligast skall vara att anse säsom en kristendomsskola, det vill med andra ord säga, att kaen skulle utgöra det egentliga och förnämsta lä Amnet. Såsom skäl för denna äsigt anföres naturligtvis religionens öfvervägande betydelse för folkbildaiogen — en betydelse, som af ingen, åtminstone cke af mig, förnekas. Men besynnerligt vore det : anning, om dess betydelse för allmogen och endas ör allmogen skulle vara af den beskaffenhet, att der -entaf måste utesluta, eller till snart sagdt noll redu cera all annan bildning. Det tyckes verkligen ofta man i fråga om folket skulle vilja tillämpa ka Omars bekanta yttrande om Koran och det alex anudrinska biblioteket, nemligen till den kraft och ver. n, att religionskunskapen ensam är fullt tillräcklig den stora massans behof och önskningar. Ja, äfönskningar; ty man säger från flere håll — ut beropade årsberät:elserna förekommer detta på utskilliga ställen — att allmogen icke synes vara be nägen för den ökade verldsliga kunskap, som folk. skolorna ansetts (och af mig anses) ämnade att sprida: och från somliga orter låter det såsom allmogen skull frukta en sådan kunskap, såsom möjligen fientlig mo ien religiösa bildningen. Sådana tankar vittna on ett stort oförstånd och okunnighet om den sak, hvar om fråga är; och jag tror att lika litet i denna, sn a ro brer pA