nom skulle kunna ha antagit form af möjlighet eller sanning. Först af allt tilldrages uppmärksamheten af denna i vårt land allt motstycke saknande mur, som förr, med sina fasta, på hvarje 130:de aln uppresta, 60—70 alnar höga, med skottgluggar fullsatta torn, emellan hvarje af hvilka ytterligare finnes ett mindre, också försedt med skottgluggar och tinnar, i en sträcka af 3600 alnar åt landsidan och af 3000 åt sjösidan, inneslöt och skyddade 12.000 borgare. Nu äro af de 45 tornen blott 38 i behåll och de flesta af dessa ytterligt skadade; muren sjelf är ock på de flesta ställen nedramlad eller försvunnen, men inbillningen tycker sig dock ännu i dag se häruppe de härklädda borgrarne med sina legoknektar, tappert bestående och afslående månget hett anfall från någon rofgirig fribytare eller konung, tycker sig se pilar flyga ut från dessa smala gluggar och armborst sticka fram bland tinnarne. I de 5 stora och tjocka portarne är det för det mesta nu så tystlåtet; men förr, hvilket bråk med de ymniga köpmansvarorna, hvilket gny af de här utoch intågande härskarorna, hvilken prakt af furstetågen eller katolicismens processioner! Från de få spår, som ännu finnas qvar af det gamla slottet Wisborg, hvarifrån Severin Norrby så ofta satt och höll utkik efter krämareskutorna, hvilkas rika laddningar han stal, beger sig främlingen helt säker till Mynttornet, der det stulna guldet och silfret förmyntades, — och derifrån är det helt nära till Jungfrutornet. Man vandrar dit genom en ung all, som planterades efter studenternas sistr besök i Wisby och derföre kallas student-alleen. Till höger bar man en herrlig rågåker, jemte mullbärsplanteringar, som intaga stadens nordvestr hörn, och till venster muren. Det är härvid som ett af dessa ro