FRÅN GOTLAND. Wisby den 13 Juni 1854. Hvilken Svensk skulle ej i dessa dagar vilja besöka Gotland, att der se ett helt folk med entusiasm helsa sin Konung välkommen till en ö, som är en så skön juvel i hans dibbelkrona, att se ett litet land, som ej blott gött öppnat sina hem för dem, hvilka sänes dit att stå som utposter mot en möjlig yttre ofred, utan skickar :1l sin vapenföra ungdom att öfva sig till sin dyra fosterös försvar, och ändtligen att se huru en ljuf natur står der i all sin nordiska yppighet, liksom vägande mellan den smärta rosenfagra våren eller den fylliga gullgula sommaren? Hvad rol Gotland spelat i vårt lands framfarna öden, derom bar försvunna dagars historia tillräckligt att orda; hvad inflytande det skall hafva på de kommande, derom skola häfderna framdeles ock hafva mycket att förtälja. Och om i dessa dagar, då den ljusa vestern rustat sig till kamp mot den mörka östern, då det haf, som svallar rundt om Gotlands kuster, tyckes vara utsedt att blifva skådeplatsen för den nyare tidens säkerligen märkligaste och vigtigaste händelser, Europa, osäker om sitt eget öde, ej weslutwude har sina ögon fistade på denna ö, så spejar hon dock så pass i dess närhet, att densamma fått en betydelse för verlden i allmänhet hvilken vi ej nyligen kunnat ana. För Sverge, som ännu älskar att kalla si denna ö:s moderland, har Gotland nu intag en något förändrad ställning mot förr. Ömsom ryckt undan oss, ömsom med oss föremidt, i sina grundelementer mera egen lomligt eller danskt än riktigt svenskt, har Gotland i gednare århundraden så sammanvuxit med våra ji tressen, att det i samma mån som hvarje