Främlingen, som första gången anträder sin färd till Gotland — det må nu vara i hvad afsigt som helst — dröjer gerna några timmar i och vid den gamla minnesrika hansestaden Wisby, som ännu i sitt förfall talar till honom mäktigare än mycket, som står helt upprätt och blomstrande: Är han fornforskare; så skall han här finna fullt upp af ämnen till studium och gissningar; är han det icke, skall han ändock ej kunna med likgiltighet gå förbi dessa ruiner, som, huru grusade och förvittrade de nu än äro, dock förr voro väldiga konungars och mäktiga presters storverk. Den grå, dimmiga forntiden, med alla sina ömsom lustiga ömsom hemska mysterier, skall här mera lefvande än annorstädes liksom gå förbi honom, och utan att vara drömmare eller fantast skall han tycka sig förnimma många ihåliga röster, som tala till honom om mycket, som utan dessa verklighetens omklädnader kanske aldrig för hosina åsigter, blir alltid lika orätt som löjligt. Men åtskilligt af hvad främlingen ser och tänker torde dock ibland vara någorlunda välgrundadt, äfven om det skulle annorlunda upptagas at de iofödde, som, vare detta sagdt i största allmänhet, gerna ofta och af lätt förklarliga skäl äro benägna att se sig och sitt i en nog behaglig dager. Man kan kanske äfven af den flygtiga betraktaren hafva åtskilligt att förnimma, som kan gifva anledningar till andra slutledningar, än dem, som uteslutande stödja sis på förutfattad s. k. fosterlandskärlek och vidbängighet vid det kära man sjelf har. Jag skall, för min del, söka afhölla mig från hvarje omdöme, och inskränka mig till att berätta hvad jag verkligen sett. Hvad jag hört skall framställas med denna aktsamhet, som är nödvändig att iakttaga, när det gäller uppgifter, hemtade frän andra. Och på deta sätt hoppas jag att undgå all förebråelse för lust att förvränga eller ljuga, då afsigten uteslutinde varit att för mina landsmän på andra sidan Öster sjön göra det goda, sköna Gotland litet mera et: mål för uppmärksamheten, och dess ädla folk så värderadt ech älskadt, som det i sanning förtjenar.