Aftonbladet – 17 juni 1854, sida 2

är en fattig sate, som ingenting annat äger, än den lilla flickan, som ni nyss bad helsa sin käraste. I dag har hennes far samtyckt att vi skulle få hvarandra, om jag till middagen skaffade honom en hjort. Men klockan slår deruppe i tornet, och ännu har jag ej sett något annat djur än det ni sköt — vill ni ge mig det, så gör ni två unga menniskor lyckliga; och då vi äro som gladast, skola vi tänka på er och be Gud om allt godt för er., Jens hade böjt sig ned framför främlingen i en halft knäböjande ställning, och fästade sina klara glänsande ögon på honom samt fortfor nästan hviskande: En sådan här liten hjort kan ni ju träffa alla dagar; men om jag ej har en sådan med mig hem i dag, är det förbi med all min glädje här i verlden. Var derföre icke för sträng emot oss! Lilla Karin sade attpnivar så vänlig och god; Herre Gud gifve, att hon måste spått sant., Främlingen var rörd; han kastade sin bössa på axlen och vände sig bort, under det han sade: Tag hjorten Jens, och gå din väglb Ack nej, ack nej! ropade Jens jublande i det tårarne runno utför hans kinder. Först ett ord till farväl och till tack. Gud välsigne er, jägare! Vi se hvarandra troligen aldrig mer här i lifvet, och ni glömmer snart både mig och lilla Karin, men ni kan vara viss på, att vi skola tänka på er så länge vi lefva.n Undermålingen fattade häftigt den främmandes hand och tryckte den till sina läppar. Derpå kastade han hjorten öfver skuldran, tog bössan under armen och gick tillbaka till herrgården. Då han kommit ett stycke på vägen, vände han om sig höll handen för munnen och ropade: