Aftonbladet – 17 juni 1854, sida 2

— Ridderskapet och adeln samt borgareståndet ha i dag bifallit den punkten i bankoutskottets i går omnämnda betänkande, hvari utskottet afstyrker förslagen, att oktroj för privatbanker ej vidare skulle beviljas. Presteståndet har deremot med 26 röster emot 16 återremitterat denna punkt, ocl bondeståndet har afslagit den samt för sn del beslutat att oktroj ej skulle meddelas privatbanker som utgifva egna tryckta eller graverade sedlar. ee Prestsällskapsmötet. Vi återkomma nu till en något utförligare rtedogörelse för den i thorsdags afton påbegynta och i gär på förmiddagen fortsatta samt afslutade diskussionen: öfver elfte frågan: Af hvilka brister lider befordringsväsendet inom kyrkan, och huru skola dessa i nägon män afhjelpas ?, Mag. Lundbergsen framhöll den stora obestämdhet i afseende på hvad som skall vara afgörande vid befordringar, hvaraf lagarne för befordringsväsendet lida, och hvarigenom de lemna alltför stort utrymme åt. godtyckligheten. Denna obestämdheti sjelfva lagarne blir dessutom ännu mera obestämd genom sättet hvarpä de handhbafvas. Församlingarnes val borde väl också betyda n er än nu är förhållandet, sävida meningen är att derä bör fästas afseende. Är meningen äter att förtjenster skola anses såsom grund för befordringar, så är det icke nog bestämdt hvad med förjenst bör förstås, om det är år eller om det är lärlomsförtjen t. Men ofta nog händer det också, att när man hos den högsta ecklesiastika myndigheten vägar äberopa sina förtjenster, man erhåller till svar: hvad talar Di för slag om förtjenster, då ni vet att K. M:t tillsätter af blott näd? — Allt detta behöfver rättas. Det är nödvändigt att lagen bringas till enhet,, och att den noga bestämmer de qvalifikationer, efter mvilka befordringar böra ske, äfven.om att kontroller ffinnas för att lagarne efterlefvas. Eyrkoherden Jlammar ansäg befordringsgrundterna,. sådana de nu äro, kunna indelas i två slag: 1:0o pappersmeriter och 2:0o ärsmeriter. Men så länge dessa äro de afgörande befordringsgrunderna, är det ej att. hoppas att våra åhörare skola få sådana lärare som de önska och behöfva. Pappersmeriter äro visserligen en god sak för sig, men vi veta alla mycket vä, att man kan ega ganska vidsträckta kunskaper, ja till och med vara en utmärkt lärd teolog, utan att man derföre är någon duglig själasörjare. När åren åter uppställas säsom grund för befordringar, blir följden den, att dess mer utarbetad, dess mer oduglig någon är, desto mera kompetent är han att erhålla en tförsamling. Dessa anser jag vara de väsendtligaste bristerna i vårt befordringsvåsende. Huru skola nu dessa olägenheter undanskaffas? Derigenom attsåväl Kgh Maj:ts som enskilda personers utnämningsrätt upphör. Hvad Kgl. Maj:t beträffar, så eger man väl skäl att fråga, om icke denna utnämningsrätt i alla händelser snarare är honom en börda än en förmän. JFörsamlingarne, hvilkas vigtigaste intressen det härvidlag angår, böra, efter min tanka, allid ega rättighet att kalla en fjerde utom de tre af konsistorium på förslag uppsatta. Det är visserligen möjligt att menigheterna någon gång kunna misstaga sig i sitt val, men detta torde väl inträffa mera sällan, och de komme då sjelfve att lida mest deraf. Prosten Emanuelsson erkände visserligen att kyr:koherden Hammar påpekat många behjertansvärda saker, då han framhöll olägenheterna af det nuvarande befordringssättet efter pappersoch årsmeriter, mem ansåg ej någonting kunna vinnas af det förslag ham sjelf gjort. I allmänhet kan man väl antaga för gifvet, att församlingarne ej hafva bättre omdöme än konsistorierna i afseende på personers duglighet och: lämplighet till själasörjare. Betydliga olägenhester kunna äfven uppstå deraf, att församlingarne ega rätt att kalla en fjerde profpredikant. På landet har allmänheten föga tillfälle att lära känna mänga prester, och eger säledes ej tillfälle till någon jemförelse dem emellan. Det kan finnas mänga dugliga personer, om hvilka de ej ega kännedom. En annan olägenhet vore den, att det bland de extraordinarie presterna skulle uppstå ett rifvande och slitande om att komma till de bättre församlingarne, för att sålunda vid inträffande ledighet vara till hands. I städerna är visserligen bättre tillfälle för allmänheten att känuna ett större antal prester. Ansäg emellertid ändamä!et ej vinnas genom kyrkoherden Hammars förslag. Kyrkoh. Ekdahl trodde äfven, i likhet med prost Emanuelsson, att församlingarnes rätt att ksla skulle kunna leda till svåra olägenheter. Erkände också a t brister finnas i nuvarande befordringssätt, men ansig skulden dertill ligga egentligen icke så mycket i lagarne, som hos dem hvilka tillämpa dem. Vära befordringslagar äro temligen dugliga om de blott hand hafdes så som de skulle handhafvas. Hufvudsaken är, att konungens ansvarige rädgifvare hölle sig strängt vid marginalen, hvilket dock icke är att vänta med en sådan riksrätt som den nuvarande. Pastorsadj. Rathsman. Befordringsväsendet måstebetraktas med helt olika ögon af olika personer. D2: som utgått ur studerkammaren kunna ej annat är anse det förträffligt, de andra måste anse det tvärt om, och till de sednare räknade talaren sig. — Pi nedersta trappsteget stå adjunkterna. Talaren är sjeF adjunkt, men vet likväl icke hvad en adjunkt är, och har ej kunnat finna sådana i den första kristna kyr kan. I denna inrättning ligger så mänga motsägelser och brister, att den aldrig kunnat åstadkomma något godt. När aljunkten först inträder i det presterliga embetet, känner han sig lifvad att med alla medel verka för Guds rikes utbredande. Men det första han märker, är att kyrkan binder händerna på honom. Han kan ej göra något utan pastors tillåtelse. Ham skickas från det ena till det andra stället, med ellew utan sin vilja, oftast det sednare. — Förenar sig medl kyrkoh. Hammar, men går ännu något längre, ithy att församlingen ensam bör tillsätta sina prester. (Slutet följer.) — — Religionsfrihetsmötet i engelska kyrkan öppnades med bön af doktor Bergman. Frih. Creutz fungerade som ordförande. Förmiddagens diskussion har uteslutande rört sig omlasa Öe 2 på Tr 4