Aftonbladet – 17 juni 1854, sida 2

Farväl och tack jägare!k Denna helsning upprepade han flera gånger, oaktadt den obekante redan var försvunnen bakom kärret, der hjorten blef skjuten. Detta var det andra sättet hvarpå Jens trodde sig kunna få ett stycke vildt. Nästa dag var festen på Restrup. Kyrkoklockorna ringde, skolmästaren kom i en svart frack med långa smala skört och följdes af byns hela ungdom i helgdagskläder, med tryckta verser i händerna. På båda sidor om äreporten stod en lång rad af godsets bönder. Främst bland dessa såg man Gregers, klädd i sin gröna frack med jägarknappar och ett litet krutmått af silfver i ett högrödt band, som var fästadt i knapphålet. Vid hans sida stod undermålingen med Karin vid handen, båda leende och lyckliga, och liksom de öfriga iklädda sina bästa kläder. Och på all denna herrlighet sken höstsolen från en kler och molnfri himmel och ökade med sin strålglans de rika och praktfulla schatteringarne i det rödgula löfvet på bokoch almträden till vinterslottet. Piötsligt gick ett doft sorl genom mängden. Der kommer han, hördes från alla sidor, och den allmänna uppmärksamheten riktades mot en punkt ute på vägen. Men såg kronprinsen, ridande på en liten brun häst och omgifven af sina kavaljerer, närma sig slottet. Skollärarens sång gick lyckligt, och hela folkmassan instämde i dess bekanta melodi. Just som de sista hurraropen, som slutade denna välkomsthelsning, tystnade, lyckades det undermålingen att borra sina spetsiga armhogar in mellan de främst stående, så att han och Karin fingo plats i första ledet, hvarifrån han tydligt kurde se den höga gästen. Kronprinsen, som sednarsskulle blifva Danmarks konung, hade stigit af hästen, när sången begynnte; han gick med blottadt huf