enskommelse var träffad, att sakta och försigtigt närma sig kärret. Snart sågo de tydligt hjortens hufvud sticka upp mellan vassen. Plötsligt flög en rapphöna upp framför Jens. Det buller fogeln gjorde med vingarne skrämde njorten. Han höjde hufvudet och sprang åt sidan, hvarigenom skyttarne fingo tydligt se honom. Skjut nu,, hviskade Jens ifrigt; skjut, och må hin ta er om ni skjuter bom., Nu började Jens låta som en hind. Hjorten blef narrad af denna list, stannade, sträckte app hufvudet och stirrade åt det håll, der Jens låg gömd. I ett nu hade den obekante både lagt an och skjutit. Hjorten gjorde ett väldigt språng öfver vassen, bröt igenom den och sprang ut på fältet. Nu reste sig Jens och skjöt. Djuret gjorde ännu ett par språng, derpå stannade det, vacklade och sjönk till jorden. Se så,, ropade: undermålingen, med ett strålande ansigte, i det han kastade bössan öfver axeln, nu ha vi ärligt förtjent vår frukost. Då de kommo fram till stället der bjorten låg, var han redan död. Hvems var skottet? frågade den främmande jägaren. Jens lade sig på knät och började att noga undersöka såren; då han flera gånger förnyat undersökningen, såg han upp och sade med ett uttryck af bedragen förhoppning: Hjorten är er. Huru vet du det? Det ser jag deraf, att mina tre hagel sitta tätt bredvid hvarandra i halsen; ert skott har deremot träffat i hufvudet, och inte annat än jag kan se, måste ni ha laddat med kula., Det har allt sin rigtighet,, sade den främmande, skrattande. Ja då må ni inte bli ond, om jag tar af mig mössan och kallar er den bästa skytt här