Jag är söderifrån,, svarade den obekante, boch till profession är jag skyttt.. Ja, det har jag nog sett prof på. Men hvem är ni hos?,;n Jag är här med ett främmiande herrskap, som är på besök på granngården. Då har ni det mycket bättre än jag, ty jag är blott en fattig krypskytt, som smyger omkring efter litet vild: till husbehof. I dag är dock min rätt bättre än min lycka, ty jägaren på Restrup gaf mig lofatt jaga; men så skulle ni just komma mig i förväg. Se så nu är djuret i ordning och benen sammanbundna; skall jag lägga det på era axlar? Jägaren reste sig upp, Jens upplyftade hjorten på hans skuldra, och så iföjdes de åt in på Restrups marker. Jag tror jag laddar min -böössa igeno, sade Jens; kanhända stöta vi än eni gång på något.s ;Det är icke osannolikt. lEfter hvad jag bört, har ni mycket vildt här: på trakteno. Vildt nog, svarade Jens,, men hvartill gagnar det en sådan en somna jag. Skjuter Jag någon gång ett litet djur, och skogvaktarn der borta på herrgåln blott osar röken, smyger han sig straxt efter mig, tar från mig hvad jag skjutit och ger mig ovett till tacky och jag kan ändå vara glad att slippa undan för det prisetx. Men jag förstår ej, att du låter honom ta ifrån dig hvad du skjutit. Förstår ni inte det,, svarade Jens med ett eget uttryck; ack jo, herrgårdsfolket har ett eget sätt att bemöta de fattiga, så att man väl måste lyda demp. xHvad är det för ett sätt?, Ni skall straxt få se deto,, sade Jens med allvar, vänta bara litet! — IMen hvad är det jag ser? — Ser ni stolpen derrnere ; det är råmärket, och vi befinna oss 1nu på Restrups egon. ( (Slutet följer.)