på trakten. Jag trodde ej att ni, med edra hvita handskar och blanka stöflor, skulle kunna träffa på så långt håll med kula. Ja, jag har riktigt nog liten vana att handtera bössan,, svarade den främmande, men låt oss nu få oss litet frukost; jag börjar bli hungrig. Har du någon mat med dig? Ja, sådan den är, en smörgås. och lite: surmjölksost. Vill ni hålla till godo, så var så god. Jag skall emellertid göra hjorten i ordning åt er. Jens utdrog ett knyte ur fckan på sin tröja, framtog smörgåsen ur den blårandiga näsduken och gaf den åt rämlingen. -Derpå drog han ut sin knif och gaf sig i färd med hjorten. Vi borde väl åtminstone veta hvarandras namn, sedan vi nu blifvit jagtkamrater,, yttrade främlingen, medan han med en jägares appetit åt af Jens frukost. Hvad heter du, min vän ?o ,Jag heter Jens Undermåling Det var då ett roligt namn., ,Jan, svarade Jens, det är också blott ett öknamn, som folket här hittat på, ty jag var för liten då jag skulle excera. Nu har jag vant mig vid det, och bryr mig ej mera om det. Det är bättre att de kalla mig Jens Undermåling, än Jens Strumpsticka, som de förr kallade mig, för det jag var så smal. Jag tänker, en menniska kan vara lika god som en ann fast hon är liten, och man får vara nöjd med den skepnad vår herre gifvit e1; det är min religion. Det är också den bästa,, sade främlingen leende. Men bvad yrke drifver du? N-j vänta, nu är det min turs, svarade Jens, 1 det han torkade sin knif i ljungen. Nu vill jag vara skolmästare, och ni skall svara., Hvad är ni för en sälle, som kom mer hit till Restrup och dricker morgondaggen på ljungen?