era än blotta afsigten att bättre ordna larna angående tryckfriheten eller att undanaga friheten, urartad till sjelfsvåld, Kongl. aj:ts aktning och grundlagens hägn. Manl D å icke förvåna sig, om detta försök att sätta I om , allmän grundsats, betingad och begränsad igai undantag, dem man ännu icke har aning ige! mn, väcker ovilja och farhåga för hvarje afl let sgeringen föreslagen eller tillämnad föränskär ring i tryckfrihetslagen; om det icke närmar inn tan fastheldre aflägsnar regeringen från upp-J att rlelsen af hennes angifna önskan eller attå let enom lagstiftningen sätta en gräns för trycktill ihetens missbruk,. Hvad som måste väckalsam örundran är endast att, då Konungen ansett ig af en oeftergiflig pligt manad att gl denna önskan till mötes,, Hans Maj:ts ren ering derför anvisat honom en väg, som leler alldeles åt motsatt håll. 5 Och hur är det väl möjligt att konungens ådgifvare kunnat förbise allt detta? Hur är Lack let möjligt att tio personer, som hafva det rå öga förtroendet att vara ställda vid KonunCal sens sida för att styra landet, kunnat underös åta att inför H. M:t framställa de oundvikol iga följderna af den proposition, för hvilken Va ir justitiestatsministern bär författareansvar? Är det möjligt att bland dessa tio rådgifvare sve let icke finnes någon enda, som tillräckligt cänner den enhälliga meningen hos borgareoch I utf yondestånden, och säkert hos en mer än vani igt stark minoritet äfven hos adeln och preste1 rar ståndet, för att kunna derom meddela Konungen låt den upplysning, att det icke är tänkbart, att propositionen i sitt nuvarande skick skullel kunna vinna bifall hvarken vid denna ellerl ps, någon påföljande riksdag; att dess framläg-1 ac gande således är utan allt resultat; att ett afda elag derå skulle än ytterligare kompromettera I 4 både ministeren och konungamakten, och enkv dast åstadkomma farhågor och missförstånd, er angående H. M:ts landsfaderliga afsigter,, hvilket ingalunda torde kunna tillintetgöras ut genom frasen i den kgl. propositionen om S regeringens fulla förtröstan, att dessa afsigter KR pej skola af svenska folket och dess ombud misskännas,? Hur är det således förklarligt, tet att hr justitieministerns samtliga embetsbröder kunnat underlåta att göra dessa föreställningar mot antagandet af ett sådant förslag, utan i stället låtit ledsaga detsamma med sitt underdåniga tillstyrkande? Konungens rådgifvare hafva redan förut under denna riksdag haft en, såsom det oss synes, temligen bitter erfarenhet genom det enhälliga afslaget på den kgl. propositionen till ändring i 61 8 regeringsformen. Man tycker således att detta väl borde hafva ländt dem till varning, och att de icke bort ånyo blottställa sig för en lika stor förödmjukelse och ett i samma mån allvarligare och djupare grundadt missnöje, som yttranderätten och tryckfriheten äro för nationen, utan all jemförelse, vigtigare och dyrbarare än tulltariffen. Man har sagt, att andra konstitutionela staters grundlagar endast upptaga den grundsats, och försäkran, att tryckfrihet eger rum, men att bestämmelserna rörande utöfningen af denna rättighet endast hafva helgden af allmän lag eller kanske ännu bättre af kabinettsorder. Vi äro icke obekanta med detta förhållande; men vi veta också huru i många sådane konstitutionela staertryckpressen blifvit behandlad, t. ex. i Frankrike, i Spanien, i Preussen, (sedan detta land fick ett slags konstitution); vi hafva sett huru det är på god väg att gå i Danmark ?) med dess unga frihet; vi veta derjemte att uti England tryckfriheten icke finnes garanterad ens såsom grundsats, hvarken i Magna Charta, i the Petition and declaration of Rights eller i HabeasCorpus-akten. Detta hindrar likväl icke att England är det land, der yttranderätten, utan behof af några laggarantier, är mer betryggad Jän i något annat land i Europa. Hvarföre? Jo emedan England har ett utbildadt parlamentariskt styrelsesätt, till hvars oundgängliga attributer hörer en ful:komligt fri cch sjelfständig, aktad och mäktig tryckpress. Gif Sverige en förändrad representation och låt det parlamentariska regeringssättet der bliva häfdvunnet; och vi skola fästa mindre afseende å garantiers bibehållande i grundlagen, derför att man icke röfvsr ifrån oss tryckfriheten; ty detta är under sådana förhållanden omöjligt, utan en revolution eller statskupp, och då blir det temligen likgiligt om garantierna finnas på papperet eller icke. Vi bedöma här förhållandena sådana de äro, enligt den grundlag. som 1809 års fosterländska statshvälfning lyckades förskaffa vårt land. Oenna grundlag har utan tvifvel många förtjenster, men genom bibehållandet af den föråldrade, odugliga och splittrande ståndsrepresentationen har den i många fall beröfvats förmågan att verka i sitt eget sy te. Genom farhågan å ena sidan för konungamaktens missbruk och, å den andra, för rådssristokratiens öfvermod, innebär den åtskilliga motsägelser, som förlama den konstitutionela styrelsens kraft, under det att den lemnar allt för mycket spelrum åt inflytelserna utanför densamma. Öaktadt de i grundlagen nedlagda garantier mot allenaregeringen och stadganderna på papperet om den ministeriela ansvarigheten, innebär dock, såsom erfarenheten lärt oss, 1809 års regeringsforn inga oöfverstigliga hinder mot ett styrelsesätt, som kan närma sig den förhatliga suveräniteten i samma mån man lyckas splittra riksstånden och vill rådgifvare välja personer, som icke våga eller Vilja motsätta sig en allenastyrande vilja. Unier sådsna förhållanden har tryckfriheten såsom den blifvit landet försäkrad i 1809 års regeringsform . och 1812 års tryckfrihetsförordning, en ojemförligt vigtigare betydelse här i landet, än i andra sannfärdigt konstitutionela stater. Den utgör nemligen numera under vårt statsskick den snart sagdt enda, åtminstone den verksammaste garantien för vår konstitutionela frih:t. Låt denna garanti, denna kontroll, denna offentliga granskning af regeringsåtgärderna, af representationens förhandlingar och folkombuens sätt att sköta sitt kall hafva varit borta; låt pressen hafva varit tvungen till tystnad rö-. rande samhällets stora både politiska, legis2) I värt brödrarike Norge, hvars exempel vi i detta fall hört äberopas, innehåller likväl 100 ej minRA Et MH ÅA RA nn nn Rh VR AF a KA s ee Ho Pp KR Hara tb rr AR vt 2 Ce