ilvad nade då vallt Datulllgatlv VID 208600 att regeringen framlagt icke blott en propogition angående de stadganden rörande tryckfriheten, som borde bibehållas eller erhålla sin plats i grundlagen (hvilket i viss mån skett), utan ock 2:o i sammanhang dermed ett förslag till särskild tryckfrihetslag, att antagas i den ordning 878 regeringsformen stadgar, och deruti de förändringar i nuvarande tryckfrihetsförordning, regeringen kunde anse nödiga, blifvit framställda. En diskussion i ämnet hade då kunnat ega rum med något slags utsigt till framgång för den mening regeringen hyser, att utur tryckfrihetsförordningen såsom grundlag utesluta åtskilliga reglementariska föreskrifter och straffbestämmelser, hvilka, i viss mån modifierade eller skärpta, skulle förflyttas till en särskild tryckfrihetslag med icke större helgd än den allmänna kriminallagen, till hvars stiftande eller förändring erfordras endast tre riksstånds beslut 1). I sådant fall hade det väl varit oundvikligt, att såsom grundlag bibehålla åtskilliga flera stadganden än dem som finnas i n. v. regeringsformen, samt framför allt att dertill icke8 foga sådana försåtliga tillägg, som satte grundlagen under den blifvande tryckfrihetslagen, lig och gjorde den förra på sitt sätt beroende af hr den sednare; men man hade då åtminstone kunnat debattera saken; man hade vetat hvarom man skulle besluta, och icke, såsom nu, så till sägandes bjudits att köpa obesedd vara. Med den metod att gå till väga, regeringen nu valt, är det deremot omöjligt för någon representant, vare sig liberal eller konservativ, som icke rent af önskar att tillintetgöra de garantier för yttranderätten, nationen redan eger, att tillstyrka bifall till ett förslag, som skulle helt och hållet förrycka hela lagstiftningen i denna lifsfråga för samhället, utan att dermed åstadkomma det angifna ändamälet, att nemligen psätta en gräns för pressens mycket öfverklagade missbruk. Eller vi fråga: Om Rikets Ständer antoge den nu afgifna propositionen, på hvad punkt stode vi väl, i änseende till en förbättrad lagstiftning för pressen? Jo precis på samma punkt som nu. Man hade visserligen gjort undan omstörtningsoch uteslutningsarbetet, d. v. s. det negativa, men det positiva, eller sjelfva förbättringsarbetet, det stode ännu alltid åter. Den nu förelagda ropositionen kan för hvilket fall som helst icke komma att gälla förr än den blifvit gillad äfven af Rikets Ständer vid nästföljande riksdag, och innan dess skulle således något förslag till förändrade föreskrifter i afseende på t. ex. ansvarigheten för periodisk skrift, sammansättningen af juryn, straffbestämmelserna ete. icke kunna framläggas enligt 87 RB. F. Deremot, om den nu gjorda propositionen afslås, åtminstone vid nästa riksdag, hvad blifver då följden? Jo, att regeringen först vid den då följande kunde föreslå de förändringar i tryckfrihetsförordningen, hvilka dock, efter hvad den kongl. propositionen försäkrar, redan länge allmänt, lärer ansetts erforderliga, men som, äfven om de öfverensstämde med Rikets Ständers åsigter, likväl icke under sådana förhillanden skulle kunna antagas såsom lag för än vid riksdagen 6 eller 7 år härefter. Uider tiden hade det påstådda onda, som ma har så brådtom. att vilja bota, fått ohejdadtfortfara, endast i anseende dertill, att regerngen icke, i den ordning grundlagen bjuder, begagnat sin rätt att i tid föreslå förbättringar, utan åtnöjt sig med en förberedande åtgärd, som knappt kan tänkas hafva någon annan fördel än att tills vidare befria styrelsen från det måhända något mödosammare försöket att utarbeta förslag till en förbättrad tryckfrihetslag och som, betraktad i den isolerade ställning, hvari den nu befinner sig, endast är att förlikna vid ett slags opinionsyttring från regeringens sida, hvilken sprider i hög grad misstroende och missnöje, utan att kunna i och för sig leda till något slags annat ändamål, än att göra nationen allt mer och mer förvissad om de: reaktionära system, hvilket bildar ett så bjert afbrott till de tendenser, som karakteriserade konung Oscars första regeringsår. Hvad kan då vara orsaken till en så stark förblindelse och fördöfning, att man på samhällets höjder snart sagdt hvarken ser eller hör? Att man icke ens synes begripa medlen att söka närma sig sina egna ändamål, utan gång efter annan vidtager mått och steg, som ovilkorligen måste motarbeta och omintetgöra dessa? Så t. ex. i tullfrågan: om regeringen der föreslagit förbudens vpphäfvande, t. ex. med en viss kort öfvergårgstid och för öfrigt någorlunda lindriga tullsatser, månne hon icke då hade stämt opinionen hos ständerna långt mera efter sitt sinne eller rättare sagdt långt mindre emot sig, än nuy då regeringen framkom med ett förslag till ändring i 61 8 regeringsformen, åsyftande att der införa en helt ny grundsats,, hvars antagande gjordes till vilkor för förbudens upphörande? Som bekant är, blef denna proposition afslagen af alla fyra riksstånden, hvilka sedermera, i trots af Kongl. Maj:ts yttrade vilja, afskaffat förbuden och fastställt tullsatserna vida lägre än troligen eljest hade inträffat. På samma sätt kommer det utan tvifvel att-gå med propositionen angående tryckfriheten. Om regeringen framkommit med ett förslag till en omarbetad och förbättrad tryckfrihetslag, t. ex. i afseende på ansvarigheten för periodiska skrifter, en förändring i juryns sammansättning, skärpt ansvar för angripelser mot enskilda personer m. m. s., som i vår n. Vv. tryckfrihetsförordning kan tarfva rättelse, så lider det intet tviffel att ett dylikt förslag skulle hafva blifvit emottaget med sympatier äfven från de liberale; det hade åtminstone blifvit föremål för en liflig offentlig diskussion, hvilken kunnat bringa begreppen i dessa ämnen till mera klarhet och bestämdhet än de nu ega, och sålunda möjligen, genom den fria offentliga pressens egen medverkan ; leda till det af alla rättsinnade önskade målet, att smädelsen, förtalet och den försåtligt framsmygande illviljan genom lagarna må erhålla sin välförtjenta näpst. Men 1) Uti ett-sä ömtåligt ämne som detta bör det doct ej förbises att allmän civilocch kriminal-lag kan enligt 21 och 88SSR.F., äfvem emellan riksdagarna af konungen genom dess höggsta domstol erhöll: förklaring, hvilken gäller intillddess den af tre riks ständ omwillas. En hvar finner lätt hvilket farlir — Arn nan nAmPRA PAA FM AA AA mm Bm -