Aftonbladet – 10 juni 1854, sida 3

nade fönstret såg han Jens sitta i stugan, sysselsatt att rensa sin bössa. Se den lymmeln,, hviskade Gregers; håller han icke nu igen på med bössan! Han tänker säkert ut på ny jagt i natt, och se hvilket vackert lås han fått sig! Nej, nej för fan! Jag får ej så djupt nedlåta mig, som att bedja den der stackarn om hjelp. Jag vill pröfva min lycka nere i vildmossen. Se bara huru han sitter och vänder på bössan och grinar, som om han anade min nöd och ville göra narr af mig! Jag gitter inte gå in till honom. Gregers smög från kojan lika tyst och obemärkt som han kommit, vinkade åt hunden och gick med raska och långa steg till vildmossen. Men han var ej lyckligare här, än han varit förut. Hjortar och rådjur voro spårlöst försvunna, hvaremot hunden flera gånger fick spår på räfven, Gregers lade bössan till axeln, men sänkte den straxt igen med en djup suck. Det var då sjelfva fan,, mumlade han mellan tänderna. Vargar och räfvar äro nära nog färdiga att löpa in i fickorna på mig, och dock låter jag dem gå; ett skott skulle skrämma bort rådjuren, såvida det fins några sådana här., Det började redan dagas i öster, då Gregers begaf sig på hemvägen. Han erinrade sig sitt löfte till frun. Den bestämda tiden var snart ute; huru skulle han kunna hålla sitt gifna löfte? På hemvägen kom han åter till Undermålingens stuga. Nu var det mörkt derinne. Om jag för ro skull gaf honom lof att skjuta ett djur och erbjöd honom derför en half specie! Jag behöfver ju icke för honom omtala orsaken till denna eftergifvenhet. Gregers närmade sig åter dörren, kämpande med den ännu okufvade stoltheten.