mjukad vid tanken att se sig utträngd af en i hans ögon så obetydlig medtäflare. Ja, upprepade frun, som märkte att hon funnit rätta medlet att uppegga Gregers ifver. Han vet väl att Jens hvarje natt skjuter bort djuren för oss, utan att någon förhindrar det., Nu kunde Gregers icke längre hålla sig. Flan sprang upp från bänken, hans ögon gnistrade och han ropade med skälfvande stämma: Frun må gerna gräla på mig, så mycket hon vill, efter hon är mitt herrskap; jag måste finna mig dervid; men hon må ej säga att en så eländig stackare, som Jens Undermåling, skulle kunna bli min efterträdare och jägare hör på gården; det är mera än jag kan tåla. Så smrt jag får äta upp den här lilla matbiten går jag straxt till skogen, och finns der blott så stort stycke vildt, att ett hagel kan fastna deri, skall jag lemna ned det i köket. Antingen skall det ske, eller skall jag lemna min plats.n Ja min goda Gregers,, svarade frun leende, låt se att ban gör sig besvär, så går det nog. För han hem ett stort och vackert djur åtminstone till morgon middag, skall jag skaffa honom en glad mårtensafton, hvarom icke måste vi väl skicka bud till Undermå!ingen., Då Gregers vandrade tillbaka till skogen, vittrade de djupa rynkorna i hans panna och de hårdt sammanbitna läpparne om den förödmjukelse han lidit. Han förde gårdsförvaltarens hund med sig i ett koppel, ty hans egen började blifva gammal. Nära intill skogen laddade han sin bössa, och frågade alla han mötte om de sett nå-ot djur. Solen brände denna förmiddag ovanligt hett. Sedan de framkommit till skogen, fick hundlen upp ett spår, och det dröjde ej länge innam en räf sprang fram mellan buskarne. Men som jagten denna gång gällde en ädlare