tande låset i fickan och gaf Jens bössan tillbaka. Har ni tagit låset, kan ni äfven taga bössan medp, sade Jens. ,Hvad är det för prato, svarade Gregers. oDen här gången bryr jag mig ej om det; det skall få vara tills du skaffat dig ett annat lås, min gubbe! ty du kan bestämdt icke hålla dig, vi träffas nog än en gång. — Godnatt pyssling, sof godt! Och låt mig se att du beställer dig ett rigtigt godt lås på din bössa; helst ett knallbattslås, ty jag tycker ej om de hör flintlåsen, och du kan då trösta dig med att jag nästa gång behåller både bössa och Jås.v Gregers ledsagade dessa ord med eit hånskratt. Jens svarade honom icke. ,Här lilla Jens,, återtog jägaren, hjelp mig att kasta råbocken öfver axeln, icke derföre att han är mig för tung, nej tvärtom, det är synd och skam att skjuta en sådan liten stackare, men jag har ondt i mitt ben och kan ej bocka mg. Jens hjelpte honom stillatigande och ville derefter begifva sig bort, då Gregers åter ropad2 honom tillbaka. Laga ändtligen, undermåling, att i hanen på det nya låset du beställer, fins en flad spets, så att de afskjutna knallhattarne ej fastna i hufven. — Skall jag hälsa din käraste, lilla Karin, från dig? Du kan gerna få hälsa på henne emellanåt. Tack skall ni ha för det ordet,, svarade Jens. Nu har ni låtit mig glömma allt hvad ni sagt förut. Guds fred, skogvaktare. Vid dessa ord åtskiljdes de. Omkring fjorton dagar sednare beredde man sig till en vigtig händelse på Restrup. Hushållerskan och pigorna slamrade i kök och källare, i rummen polerade man fönstren och skurade golfven. Framför vallgrafven upprestes en hög äreport, som trädgårdsmä