Dock skulle det komma till det yttersta, om Schamyls djerfva planer skulle förverkliga sig. Likväl förblir hans sändning alltid lika ädel; hjeltemodig försvarare af en till undergång redan så godt som dömd nation, har han uppsökt dess hjelpkällor, som under de nu inträdda nya förhållandena kunna ingjuta nytt lifi densamma; väktare vid Asiens port, håller han den moskovitiska herrsklystnaden tillbaka, och håller med några få tappre i schack det ofantliga rike, som nyss ville komma hela Europa att darra. Detta enkla faktum är väl egnadt att upplyfta den täta slöja, bakom hvilken Ryssland slugt söker dölja sina fnansers tillstånd, sin härs styrka, för att genom den verkan, som det hemlighetsfulla utöfvar på fantasien, förstora sin makt i det oändliga; för att hos Europa framkalla en spökrädsla för sitt välde. Nåväl, i tjugufem år har nu under Europas ögon ett litet land bjudit hela det ryska riket spetsen. Visserligen vet man ej med säkerhet hvad som försiggår i Kaukasus; men sjelfva faktum står dock fast, och trots iakttagande af alla försigtighetsmått i de offentliga bulletinerna kan det ej döljas. Ryssland rycker visserligen framåt, men långsamt och med svårighet; hvarje tums bredd jord betalar det med dyrbart blod, och är i morgon ändå icke säker för den eröfring det gjort i dag. Den mystiska nimbus hvarmed Ryssland vet att omgifva sig, och hvaraf det så mästerligt förstår att begagna sig, imponerar ej det ringaste på Schamyl; i förlitande på sin goda sak, anfaller han ryssarne och slår dem, så ofta han kan. Denna lärdom bör ej gå förlorad. Visserligen väger Ryssland tungt i de europeiska intressenas vågskål; detta låter ej förneka sig; men genom för högt uppskattande af denna vigt, blifva de inbillade farorna större än de verkliga. Må vi vänja oss vid