— Med anledning af det förut omnämnda Skenningemötet yttrar Örebro tidning: Det är bekant att Östergöthland Blekinge och Skåne äro de värsta tillhållen för bränvinsbränningsindustrien i Sverige. Det är härifrån som det öfriga landet öfversvämmas af den olycksaliga varan, som bragt så mycket elände öfver land och folk. Olyckligtvis är också jordbruksnäringen i nämnde provinser så helt och hället ställd på bränvinstillverkningen, att den brytning, som måste blifva en oundviklig följd af öfvergången till ett annat jordbrukssystem, torde kom: ma att derstädes kännas temligen påkostande; men å andra sidan äro dessa provinser de rikaste i landet och kunna fördenskull lättare än andra bära det oundvikliga, då landet icke kan längre finna sig vid att förstöras för deras beqvämbghets skull. Emellertid är det bedröfligt att se den modlöshet, för att icke säga rasande förbittring, som intagit en del bränvinsbrännare i meranämnde provinser öfver Rikets Ständers beslut i bränvinsfrägan vid innevarande riks: dag, och de bemödanden som af dem göras för att få beslutet upprifvet, eller af regeringen icke sanktioneradt. Så hafva nu omkring 200 landtbrukare d. 31 Maj hållit ett möte i Skenninge, der man, under den mest irriterade sinnesstämning, beslutat petitionera hos regeringen att icke sanktionera Rikets Ständers beslut, hvarjemte det beslöts att uppmana till likartade opinionsyttringar äfven på andra orter. Det är förunderligt att den egna — icke verkliga men skenbara — fördelen skall till den grad kunna förblinda eljest kloka menniskor, att de icke kunna inse omöjligheten af att låta eländet längre fortfara. I alla andra länder har man långt för detta tillgripit repressiva åtgärder emot bränvinsmissbruket, och England, Preussen och Norge hafva nu nyligen äter upp: satt den redan förut höga skatten på denna vara. I England, der jordbruket är uppirifvet till den högsta höjd på jordklotet, är skatten flerfalldigt högre än den nu vid riksdagen beslutade, och i Norge ett ibland de fattigaste länder med ringa jordbruk har man just i dessa dsgar uppsatt skatten till cirka 32 sk. rgs pr svensk kanna. Häraf synes, att, huru man än vänder sig, man omöjligt ksn äberopa hvarken Sveriges uppdrifna jordbruk eller landets fattigdom säsom svepskäl för eländets bibehållande ännu längre. Jordbrukarens ställning är nu också genom en följd af goda år sädan, att han måste finna sig uti och kunna bära det oundvikliga, samt rätta sig och sitt jordbruk derefter, till sin egen varaktiga nytta och hela landets gagn och fördel. Regeringen är icke så svag, att hon låter imponera på sig af några lumpna tillställningar i en fräga, der landets välgäng står på spel emot några jordbrukares fördomar, egensinnighet och försoffande maklighet att icke vilja ställa sitt jordbruk på ett förnuftigt sätt. När mötet helt ogeneradt dekreterar, att husbehofsbränningen vore nyttigast, och att fabriksbränningen måste bort, så torde vi få fråga: strider icke detta snörrätt emot alla de i bränvinsfrägan till regeringen ingifna petitionerna och emot alla hushäållningssällskapernas i riket uttalade meningar? På hvilkas äsigter tycker man väl då att regeringen bör fästa mesta afseendet, helst när hon dertill har klart för sina ögon hvarthän husbehofsbränningen redan fört landet? Är det slutligen icke oförskämdt att, som hrr östgöthar göra, kalla sin handtering för husbehofsbränning ?