förkunnat att han snart skulle komma tillbaka; men sådana slag utför man ej två gånger. Sedan sex år omsluter den outtröttlige Woronzow tschetschenzerna med ett jernband. Skulle Schamyl nu liksom 1846 kunna samla tjugutusen ryttare under sina fanor? Troligen icke. Profeten är ännu alltid den vördade höfdingen, hvars ord skapar hjeltar; ännu alltid, trots den annalkande ålderdomen, lifvas han af ungdomens eld och mannens lugna mod; men fältet för hans verksamhet har betydligt förminskats. Att detta dag från dag, som ryssarne påstå, ännu mera skall inskränkas, är mycket tvifvel underkastadt. Den krets af bajonetter, som furst Woronzow dragit kring tschetschenzerna, skall väl svårligen gå öfver en viss gräns, och Schamyl är förskansad bakom naturliga fästen, som ännu länge skola skydda sina barn. Det skall mer än en gång lyckas honom att genombryta den ryska linien, att förstöra fästningar och med våld hos de underkufvade stammarne värfva soldater, såsom han, trots general Dolgorucki, gjorde i Juni 1850. Det är till och med troligt, att de daghestanska annalerna i detta nya läge skola hafva att anteckna mer än en segerrik dag. Schamyls mindre vidsträckta område är desto säkrare för öfverrumplingar, och gifverhonom tillfälle att välja tid och ställe för sina anfall. Stridsropet, som nu skallar från Bosporens stränder ända in i hans Jäger, ingifver det honom bättre hopp? Åtminstone har det gifvit ny fart åt hans djerfva företagsamhet. Ännu för få månader sedan har han tillfogat ryssarne ett det blodigaste nederlag, som de sedan stridens början lidit; han fråntog dem en betydlig mängd skjutförråder och intog ungefär åtta mil af landet. Om turkarne föra kriget i Georgien kraftfullt, skolatsche:!schenzerna onekligen der hafva en vigtig roll att spela.