grefve Woronzow furstetiteln, hade han i Sebastopol ett samtal med kejsaren, för hvilken han framlade sin plan, och hvarvid han begärde att utan afvikande få utföra densamma. Att genom ett enda afgörande slag intaga Kaukasus, menade han, vore ett fåfängt företag, hvartill Rysslands hela styrka ej vore tillräcklig; man måste heldre småningom utmatta fienden, och dertill fordrades tålamod och tid. Sedan czaren bifallit furstens plan, blef den genast och beslutsamt verkställd. De mobila kolonnerna började genomströfva Kaukasus, och följden var kännbar nog, för att framkalia ett förtvifladt motstånd från Schamyls sida. Under det kolonnerna förberedde nya expeditioner, kallade profeten derföre 1846 icke blott den stående hären, utan äfven byarnes alla ryttare under vapen, lemnade krigsskådeplatsen, genombröt två fästningslinier, satte öfver två stora floder, hvilket gjorde hans återtåg ännu svårare, och bröt in i Kabarda. Kabardenserna äro slättens tscherkesser, liksom adigerna äro bergstraktens, och tillhöra alltså Vestkaukasus. På alla sidor utsatta för de ryska vapnen, hade de längesedan underkastat sig. Sannolikt åsyftade Schamyl genom förbundet med dem injaga skräck hos de ännu obeslutsamma stammarne. Det var en förmätenhet utan 1ke. Ty hace han äfven, såsom det hette, tjugutusen ryttare under sitt befil — hvilket dock låter öfverdrifvet — kunde han på öppna fältet blivit kringränd af ryssarne och med ett enda slag tllintetgjord. Emellertid lyckades hans oför a plan: han plundrade Kabarda, satte eld på åkerfälten, bortförde hundratals fångar, och sköt, i spetsen för sin med ny värfvade förstärkta här, likt blixten genom de förskräckta ryska linierna. Schamyl hade vid mitt aftåg från Kabarda