ng till och med kan anmoda en Abd-elader och en Bu-Maza att kämpa i sina leder. Hvarföre utesluter man ur räkningen dessa e vestra folkens odödliga förtjenster, då man öretager sig att skildra deras politiska verkamhet, och hvarföre håller man sig utesluande till skuggorna? Månne det kommer sig: leraf, att den östra makten, hvars politiskal nissgerningar skola i den andra vigtskålen ipptagas, beklagligen saknar nära nog alla politiska förtjenster? Der är fel, men inga lygder. Man håller sig derföre uteslutande ill de förra, och glömmer de senare. Jemörelsen skulle eljest utfalla mindre fördelktigt. Ty, om Ryssland i våld och bedrägeri öfverträffar alla andra riken; hvilka förtjenster nar det att åberopa för att motväga sina fel? Har den ryska vetenskapen eller den ryska konsten spridt någon glans öfver verlden? Hvad har Ryssland gjort för att befrämja den menskliga odlingen och friheten? Hurudan är den lycka som de af Ryssland underkufvade folk njuta? Försonas de med sitt öde? Har Ryssland behandlat t. ex. Polens folk så, att det förra kan uppmana sina polska motståndare att kämpa under de ryska fanorna? Och månne den ryska lagstiftningen har spridt några välgerningar till andra folk? Och huru är det med den ryska religionen? Inom Rysslands gränser täflar det religiösa förtrycket med det medborgerliga, och andligt och verldsligt slafveri utgör ju grundprincipen för det ryska väldet. Försnillning, förräderi och lögn äro så utmärkande för det ryska systemet, att man sannerligen måste frukta för upphörandet af all mensklig dygd, om detta system skulle i längden blifva det rådande. Så framstå förhållandena, om man vill göra en ärlig jemförelse mellan de vestra makterna och Ryssland. På det ena hållet finner man visserligen, såsom hos allt hvad som är menskligt, stora fel, men vid sidan af dem de största dygder, hvarmed något folk, sedan historiens morgon, uppträdt; på det andra finner man väl de största fel, men utan att motvägas af några försonande ljussidor. Och hvad nu de särskilda makternas politik angår i den närvarande striden, så är det temligen ögonskenligt att de vestra makterna, i öfverensstämmelse ej blott med deras egna utan äfven med mensklighetens intressen, söka att sätta en gräns mot det moskovitiska rikets sträfvanden till verldsherravälde, och de vestra makterna vädja för detta ändamål till de andra folkens rättskänsla, bildning och frihetssinne. Men hvad gör då Ryssland å sin sida? Jo, under en falsk förevändning af deltagande för den kristna religionens bekännare i Turkiet, söker det att under sin despotiska spira lägga de turkiska länderna, och för att härvid desto bättre lyckas, användas korruptionens alla medel för att tända upprorslågan i det turkiska riket. Upprorets brandfackla belyser den väg hvarpå den moskovitiska politiken framgår. Öfver afbrända byar och städer, öfver högar af lik går denna politiks triumfvagn, lastad med slafkedjor; och ändock vill den pryda sig med kristna färger! Aldrig förr i historien har lögnen varit så djerf, som den nu är på den moskovitiska politikens läppar. Då svenska folket icke saknar kännedom om dessa förhållanden, och då det af medfödv instinkt sedan sekler tillbaka lärt sig at frukta czarväldets politik, som tillfogat Svergt så stora förluster, är det i sanning ett otacksamt arbete för en svensk skriftställare at just nu försöka att kasta tjocka skuggor pi de vestra makterna, för att derigenom minsk: det obehagliga intrycket af det becksvart: östra mörkret. Det är också ett i vårt lanc föga hedrande arbete; men det visar emellertid att ingenting försummas för vissa syfte måls vinnande, och vi ha derföre äfven å vå sida ansett för en pligt att icke försumma at gifva dessa försök den belysning de förtjena