( frågade efter våra pass och befallde css följa me till adelsmannen, som, sedan han fått köra anlednir gen till vär ditkomst, gaf oss förfriskningar, erbjö oss proviant och tillät oss hemta ved sä länge viläg der. Men andra natten derefter — det var då e förfärlig storm och snötjocka — kommo tre med ge vär beväpnade soldater och befallde att vi genas skulle till sjös. Knappt hade vi fått bäten på frit vatten,! så sköto de efter oss. Den matt vi nu p sjön måste tillbringa var besvärlig, bland skär oc klippor på alla sidor. Slutligen mäste vi berga se glen och hålla mot den svära sjön med ärorna. Nä det blef dager lågo vi mellan Ösel och Kurland; vir den sprang på nordlig och vi satte nu kurs på Gott land. Men när vi hunnit vid pass 14 mil fingo vw motvind igen med stark storm, och wi nödsakade söka land igen; nu såg det ut som vi skulle förgås så härdt var vädret. Vikommo utanför staden Windai (i Kurland, S. om Domersnäs) och hade så när blif vit begrafna i de väldsamma bränningarne. Men vå nöd bemärktes från laud och en skeppare kom u med mycket folk för att hjelpa oss. Denne man — hvars namn är E. G, Merthins — var sedan som er far för oss; 8 dagar vistades vi hos honom och vär: saker togos ombord på hans fartyg. På bans tillstyr. kan gingo vi till tullkammaren, magistraten och sven. ska konsuln, att förklara vär resa. Kasuln gaf oss pass och erbjöd sig att skaffa oss provant och husrum, men proviant hade vi och husrum hade den hederlige Merthins lofvat. Det var så roigt för oss att han talte svenska som vi. Vi lefde hos Merthins som i ett dagligt gästabud; han gaf (ss pengar att köpa bränvin för hemresan och skänkteoss en lanterna och ljus för att nattetid kunna se kompassen. Måtte Gud välsigna honom och hans fru för all den godhet de visade oss obekanta fremlingar. När vi gingo från Windau började det på natten blåsa så hårdt, att spritena på bäda seglen sprungo af flera gånger och skotknaparna rycktes lösa — då mäste vi vända om till Windau; men när vi seglat en 3 mil tilltrodde vi oss icke att i den svära sjögången komma i land, utan måste åter vända, och satte, med hoppet på Guds försyn, vär kurs på hemlandet. Vinden gick på nordvest och var mycket knapp för oss. Vi blefvo natten derpå så ned-isade, att det var tumstjock is på seglen, som böljorna slogo öfver, och vi egde ingen torr träd på kroppen, utan alla vära kläder voro isade. Vi mäste derföre, för att kunna strätva till morgonen, göra upp eld i bäten, för att töa upp isen, och päföljande dag kl. 12 fingo vi, till vår stora glädje, sigte på Östergarns fyrbäk, och vi gingo i land i Sandviken, och der kom mycket folk emot oss, att höra hvarifrån vi kommo, och deribland en fjerdingsman med 4 soldater af Jönköpings regemente, att hålla vakt öfver oss, och 2:ne af oss måste följa med till länsmannen. — Slutligen, efter så mänga äfventyr, hemkommo vi, med Guds hjelp, lyckligen till Färö., För Färöns raska fiskare och jägare äro dylika vinter-längresor, än i öppen båt, än på isstycken, sedan gammalt icke ovanliga äfventyr. I Färö kyrka hänga tvenne taflor, af hvilka den ena föreställer 15 Färöboer kringdrifvande på isstycken, hvilka män — såsom en lång rimmad inskrift upplyser — år 1603 gått ut på kut-is; men isen lossnade vid land, och efter 14 dagars segling med isen kommo de i land vid Stockholmsskären; den andra taflan föreställer på ett flytande isstycke 2:ne Fåröboer, sm 1767 äfsvenledes drefvo till sjös, men på tredje dygnet blefvo räddade. Kut-jagten är Fåröboernas glada titsfördrif och lönande näringsfångst, och när kuten, säsom sistlidne vinter, icke med hafsisen kommer till dem, söka de upp honom. — Det är en förtrolighet med hafvet, en lek med farorna, en härdighet mot mödorna, som erinrar om de gamla vikingarnes käckhet och kämpadater. (Gottlands Läns Tidning.) — En son till Schamyl. Vid stormningen af Achulko (1839) blef en af Schamyls söner, ännu helt ung, tagen till fånga af ryssarne och förd till Petersburg, för att der uppfostras på ryskt sätt. Enligt ett rykte skulle det sedermera lyckats honom att uudkomma fångenskapen och fly tillbaka sin far och sitt hemlands berg. Som det visar sig af följande notis, lefver dock sonen till den hjeltemodige Imam ivnu i Ryssland, der man ej utan framgång bemölat sig att denationalisera horom och göra bonom till ett lydigt verktyg åt den moskovitiska politiken. I zeneral Olenins hus i Torjok, skräfver Bulgarin i Nordiska Biet, lärde jag nyligen känna löjtnant Schamyl, en son till den frejdade höfdingen. Den ange Schamyl räkade som barn i rysk fångenskap, erhöll sin uppfostran vid första kadettkären och tjevar nu i storfursten Michael Nikolajewitschs uhlanregemente ex. bär ännu alltid sin pationaldrägt. Han är en särdeles hygglig ung mät, årseven af alla. och lifvad af den mest passionerade tillgifvenhet för Ryssland. I sitt hjerta är han en fullkomlig ryss, och hans varmaste önskan är att har vilda landsmän måtte underkasta sig den ryska spiran.n — Sankte Per och de stupade ryssarne. Sasan berättar, att då efter en af de skarpare striderna nellan ryssar och turkar ett större antal af de förra vesenterade sig hos Sankte Per vid himmelrikets porar och, såsom särskildt skäl för att der insläppas, nförde, att de för den ortodoxa tron fallit i den och en striden, hade de den oturen att blifva af den öge väktaren afvisade med det beskedet, att som en heliga moskovitiska styrelsens officielia rapporter pptagit att blott ett par af de trogna kämparne stuat i denna strid, kunde de många hundrade, som nu beropade berörde skäl, derä icke vinna afseende. Bäåttetse. I gärdagens referat från Presteståndet, hr kommiister Beckmans yttrande, har genom tryckfel blifvit ppgifvet, att genom Rowland-Hillska systemeis inföunde i England postutgifterna blifvit ökade från 7 Il 14 millioner ; läs: från 7 till 14 hundratusen , HANDELS-UNDERRÄTTELSER.