Aftonbladet – 7 juni 1854, sida 2

tyska pedanten, — hvars bepröfvade rättskaffenshet var mången embetsman en nagel i ögat — sade de, skall i detta krig aldrig åstadkomma något som är bevändt med, och generalens öfverdrifna försigtighet rättfärdigade också — såsom man såg 1844 — detta missnöjets knot. Åt hvem skulle öfverbefälet nu ges? Somliga trodde att den gamle Yermolow, ehuru försvagad af åren, skulle återkallas till skådeplatsen för sina förra triumfer, andra, att krigsministern, furst Tschernyscheff skulle på några år öfvertaga ledningen af sakerna 1 Kaukasus. Ingen menniska tänkte på grefve Woronzow, generalguvernören öfver Nya Ryssland, som enligt den allmänna tron stod illa anskrifven vid hofvet. På Krim ville alla menniskor veta, att generalen i sin omgifning, i sin stab, i sitt palats, vid sitt bord vore omgifven af spioner, som hade i uppdrag att inberätta hvarje hans ord till ezaren, och att man blott väntade på ett tillfälle för att störta denne man,som genom sin sjelfständiga karakter ådragit sig många oförsonliga fiender, Genom hans utnämning till öfverbefälhafvare visade sig nu dessa rykten ogrundade. Med undantag af Potemkin, Katharina den II:s gunstling, har aldrig någon rysk undersåte varit beklädd med en så vidsträckt myndighet. Woronzow erhöll af czaren diktatorisk makt öfver de eröfrade länderna mellan Pruth och Aras; han har makt öfver den inföddes lif och död; han kan efter behag tilloch afsätta embetsmännen ända upp till sjette graden; han kan utdedela belöningar och utmärkelser bland armåen utan att behöfva kejsarens stadfästelse; han kan slutligen ställa embetsmän och ofiicerare af alla grader till rätta. Czaren har sålunda öfverlåtit största delen af sin sjelfherrskarmakt åt sin vikarie. En sådan gunst är exempellös. Sjelfva Paskiewitsch, såsom