Aftonbladet – 7 juni 1854, sida 2

stammar, var han det nu öfver ett helt folk. Men hvilka ansträngningar, såväl af den skicklige affärsmannen som det politiska snillet, måste icke ha föregått ett dylikt resultat! Schamyl är icke blott krigare, han är äfven lagstiftare. Att göra sig stamfurstarne underdåniga, att midt under feodalväsendets barbari grunda en teokratisk monarki, att försona fiendtliga folkslag, att ingifva alla en och samma tro, att vänja vilda ryttarehorder vid en ordnad taktik, att införa varaktiga institutioner, med ett ord att skapa och organisera en nation — det var Schamyls verk. Genom sin troslära försonade han Omars och Alis sekter, genom sina segrar förtjuste han bergsboarna af olika stammar och kufvade deras furstars stolthet. Genom honom blefvo stammarne, en gång förbundna i samma religionskrig, förenade under samma lagar. De gamla namnen på de olika områdena försvunno. Landet, som Schamyl beherrskar, är deladt i tjugu provinser, af hvilka hvar och en förvaltas af en guvernör eller Naib. Dessa naiber hafva icke samma makt: blott fyra, profetens tillgifnaste vänner, äro suveräna herrskare öfver sina undersåter; de andra äro förbundne att underställa sina beslut öfverherrskarens bifall. Härens organisering, ett mästerstycke af sinnrikt uttänkt precision, är beräknad att förena disciplin med en krigisk anda. Hvarje naib lemnar till statens tjenst tre hundra ryttare, och valet sker på följande sätt: på tio familjer kommer en ryttare, och den familj hvartill denne hörer är, så länge ryttaren lefver, fri från alla skatter; de andra nio familjerna utrusta och underhålla honom. Dessa ryttare mäste beständigt, till och med nattetid, vara beredda att vid första vink stiga till häst; 1843 räknade Schamyls rytteri fem tusen man. (Slutet följer.)