Aftonbladet – 3 juni 1854, sida 3

hans öde blifva? De myrider, som voro i hans följe, tvekade ej att offra sina lif, för att rädda trons öfverhufvud. Af några i hålan funna bjelkar timrade de ett slags flottbro, kastade den i den vid föten af klippan förbiströmmande Kopsu, och sprungo från höjden ned i den simmande farkosten. HRyssarne, som icka tviflade att Schamyl fanns deribland, anställde jagt på farkosten. Under det att infanteriet på båda stränderna höll jemna steg med flotten, sporrade kossackerna sina hästar ot i floden, för att bemäktiga sig profeten. Men medan ryssarnes hela uppmärksamhet var riktad åt detta håll, störtade sig en man i Kopsu, uppnådde simmande andra stranden och försvann bland bergen. Tschetschenzerna på floden försvarade sig emellertid tills den sista af dem stupat; men Schamyl var räddad. Man tänke sig profetens återuppträdande bland stammarne, till hvilka berättelsen om Achulkos förstöring just nu hunnit framtränga. Man trodde honom begrafven under ruinerna, och plötsligt är han uppstånden från de döda! Är det möjligt att längre tvifla på hans gudomliga sändning? Aldrig var Schamyls anseemde större än efter hans ärofulla nederlag. Efter Achulkos intagande beslöt Schamyl att predika det heliga kriget bland tschetschenzerna. Hos avarerna, en betydande folkstam i Daghestan, som underkastat sig ryssarne, hade han 1836 misslyckats. Han hoppades att kaukasierna vid Svarta hafvet skulle förena sig med dem vid det Kaspiska; ty dessa, med undantag endast af avarerna, hade ställt sig under hans baner och förenat sig till en enda nation. Om tscherkesserna, i förening med tschetschenserna, ånyo upptoge strid: n, hvilket frukt-nsvärdt slag kunde icke då riktas mot den ryska makten, Schamyl besökte Ubischerna och Adig-rna och blef af dem med ärebetygelser emcttagen; dock kom man ej