Aftonbladet – 3 juni 1854, sida 3

var mera utmärkt genom sin skicklighet som ådministratör, än genom sina militäriska talenter. Det aktiva befälet, som togs ifrån Gråbbe, lemnades åt general Gurko. Enligt krigsministerns instruktion skulle man befästa sig på de intagna punkterna, och å länge afstå från alla äfventyrliga tåg. Det behöfdes många fredsår för att åter lyfta härens sjunkpa moraliska mod. Men Schamyls djerfhet tvang ryssarne att afstå från detta system. Slutet af år 1843 är ettt af de blodigaste perioderna i kaukasiska krigets historia. I September besatte profetten Avarien, hvars höfdingar äro czarens bundsförvanter. Han belägrade den ryska garnisoonen, afskar den från alla vattentillgångar occh tvingade den att gifva sig. En bataljon, som kom den till hjelp, blef fullkomligt sprängsd. General Kluke anryckte med en betydlig styrka i ilmarscher mot Schamyl; men denne slår honom, förföljer honom och tvingar honom att kasta sig in i fästningen Chunsak, och är nära äatt taga denna plats, då general Dolgorucki inträffar med en öfverlägsen armåecorps, och efter en i flera träffningar länge oafgjord, men slutligen dyrköpt scger, befriar garnisonen. Schamyl drar sig tillbaka, förhärar Avarien, för invånarne med sig med eller mot deras vilia, på samma gång han hotar att med krigiska prediknitigar omvända dem som ännu bålla med ryssarne, och är efter några få veckor åter der i spetsen för en lhär af tschetschenser, avarer, lesghier och komyker, stammar hvarken till slägtskap eller sypråk befryndade, men eldade af samma fanatism, och bereder sig att öppna belägringem af fästningen Wnesapny. Generalerna Khuke och Dolgoruki försvarade sig visserligen tappert, och Schamyl måste draga sig tillbaka, men ej förr än han tillfogat sin fiende några -hårda slag. Så slutade året 1843. (Forts.)