Aftonbladet – 31 maj 1854, sida 2

hanget fortforo samt befästades genom det inflytande, I som 1719 och 1720 ärens regeringsformer jemte 1723 års privilegier ;äfvo biskoparne och ståndet. Enskilda personer väckte väl 1722 och 1730 fråga om en ecklesiastik öfverstyrelses, eller öfverkonsistorii, upprättande, men utan framgäng. Den lättsinnige Gustaf III vanvårdade religionens angelägenheter, och prestsysslors försäljning af hans sunstlingar samt omgifning inrotade sig. Mot slutet af hans regering, då han ville begagna presterskapet !: till adelns motvägande och enväldets införande, visade j sig en förändring i hans handlingssätt. 1786 inrät-! tade han för presterliga befordringsärender en Eckle siastik-beredning, bestående af en lekmän sämt tvenne p ester; och då, vid riksrådets upplösning 1789, Allmänna beredningen blef införd, utnämndes en biskop att uti preste och ecklesiastika mål, som af en prestman med säte och stämma dädanefter särskildt borde komma att besörjas, vara ledamot och föredragande. Endast trenne prestmän, hvaraf de tvenne första samtidigt, blefvo ledamöter af Allmänna Beredningen. När den siste dog är 1804, utnämndes ingen presterlig efterträdare. Efter 1809 års statshvälfning, då ecklesiastik-ärenderna sammanfördes under 1 föredragande hos konungen, med den fullständighet som alltsedan bibehållit sig i högsta instansen, qvarstod för prestbefor dringar den särskilda ecklesiastikberedningen, intill är 1818, då hon upphäfdes, såsom öfverflödig, sedan dessa, lika med alla andra, borde i sittande statsråd föredragas. Dithörande besvärsmäl handlades sedermera, lika med andra, i Allmänna Beredningen, intill år 1840, då detta mellanting af 2:dra och 3:dje instantierna upphäfdes. Vid den riksdag, som då hölls, ökades ecklesiastikärendernä betydligt, genom den utvidgning af allmänna folkundervisningen, hvartill Rikets Ständer då anslogo medel och hvarom författning den 18 Juni 1842 utfärdades. Säledes finnes ännu, för kyrkoärender, ingen gemensam eller oafbruten centralstyrelse i 2:dra instansen. Erkebiskopen har, utom äliggandet i de sällsynta fall, som 24 kap. 14 kyrko-ordn. omförmäler, att varna biskopar som icke, genom förmaningar af sina consistoriales, låta sig rätta, frän sitt embetes försummelse, villfarande meningar i läran, dryckenskap, eller annan otillbörlighet, ingen vä sendtlig myndighet öfver biskopar eller konsistorier i andra stift, eller deras embetsföring. Dessa, som skola hvar inom sin krets, vaka öfver lärans renhet och riktiga meddelande, öfver folkskolorna, hvilka förnämligast äro att anse såsom en förberedelse till den stora mängdens religionsundervisning, öfver kyrkotukt och förvaltningen af kyrkans medel, äro sjelfva utan uppsigt. De sakna icke sällan erforderliga kunskaper till att förhöra prester och i öfrigt utöfva sitt vigtiga kall, emedan till biskopar få väljas lekmän, utan teologiska insigter, och hvilka fördenskull genom kongl. näd befrias från de prestoch pastoralexamina, förutan hvilka ingen fär blifva kyrkoherde, eller utan den förre ens prest. Likaså gär det understundom med biskoparnes bisittare, lektorerna, som följaktligen sjelfva likasom biskoparne sakna de presterliga kunskaper, hvilkas befintlighet de borde hos sina underlydande bevaka. Befrielsen från ädagaläggandet af dessa kunskapers egande sträcker sig, genom den kongl. nåden, understundom äfven till professorer, hvilka icke desto mindre, för sina lärdomsförtjenster i andra hänseenden, erhålla stora pastorater. Om biskoparne försumma sina skyldigheter, om de hvarken hälla ordning i sina egna prebendeförsamlingar, eller visitationer i andra socknar, om bäde undervisningen, det exemplariska lefvernet, kyrkotukten, och medels-förvaltningen äsidosättas: så är det ingen högre embetsmyndighet, utom departementschefen, som det egenteligeu äligger att bry sig derom, eller tillhälla de felande att fullgöra sina skyldigheter. Frän justitie-kanslerens eller justitieombudsmannens tillsyn äro de ecklesiastika ärenderna icke undantagna; exempel förekomma väl ati desse högste äklagare vändt sin talan mot församlingsmedlemmar som varit irrläriga, eller gifvit andra förargelse, äfvensom mot en eller annan kyrkoherde samt nägot omkapitel. Men mot någon biskop eller kontraktsprost äro åtal lika obekanta, som de äro vanliga mot landshöfdingar och deras biträden. Männe en större felfrihet ä de förres sida, eller häfden att lemna dem åt sig sjelfva är orsaken dertill? Ingen departementschef har befattat sig med visitationer i konsistorierna. Vissa kringresande inspektörer finnas ej för kyrkan, såsom för andra angelägenheter. Formliga berättelser om hvad som förefaller i vården om kyrkan och hennes medel, om folkskolorna och deras eftersyn, afgifvas ej heller till vederbörande de partementschef, såsom om andra allmänna angelägenheter. Det är följaktligen tillfälligt om den eckle siastike departementschefen har nödig kunskap om hvad sig i stiftens angelägenheter tilldrager, hvilka ecklesiastika tillgångar som der finnas, och huru de användas. Endast från de eröfrade landskapen, Skäne, Halland, Blekinge och Bohuslän, ingä kyrkoräkenskaperna till kammarrätten, men de insändas omedelbart från kontraktsprostarne till landshöfdingen, och gä säledes konsistorierna förbi. Af dem erfares icke tillståndet oftare än vid pastorsombyten, hvilka sällan förekomma, eller vid biskopsvisitationer, hvilka äro ännu sällsyntare, eller då kassabrist uppstår och rättegång mot vederbörande anställes. Huruvida en företagen byggnad varit onödig eller olämplig, eller medel blifvit otillbörligen dragna från sitt rätta ändamäl till ett annat, o. 8 v., är det ingen som så noga känner, än mindre ätalar, om ej någon sockenbo tager sig dristighet dertill, hvilket dock, för obehaget och olägenheterna deraf, sällan sker, ehuru mycket man än understundom klagar öfver försumlighet i detta hänseende. Om och huru kyrkans angelägenheter hos oss vårdas är enligt det fö regäende, mera än i andra förvaltningsgrenar, öfverlemnadt åt dithörande ämbetsmäns välbehag. Äfven då en biskop vill, med eftertryck handhafva sitt äm bete, har han ej fria händer, såsom en landshöfding, utan han kan öfverröstas af sina konsistoriales, hvilka, på sätt vi sett, äga att gifva honom förmaningar. Desse bisittare äro, till en del, sjelfve kyrkoherdar, och om de än böra så vara, för att inhemta nödig kännedom om pastoralvärdens fordringar, så medförer