skåda maehineriet, öppnade en läst lucka, omkring 18 tum öfver vattenytan. Just då kom hastigt en förfärlig by, en verklig tornado; fartyget kantrade och vattnet forsade in genom det 2 fot stora hålet, som öppnades inåt, så att det var omöjligt att stänga det mot vattnet. Ericsson fylldes snart och sjönk — en sorglig syn! — i 8 famnars vatten, der det ännoa står med sitt däck 4 fot under vatten. Hon. var assurerad, och just nu kan jag se frän fönstret huru allt är förberedt för hennes upplyftande. Om ett par timmar är hon åter flytande. Hon är natur ligtvis skadad till inredning och machineri. Stående i mjuk gyttja tros hullet vara oskadadt, men förlusten faller lyckligtvis på assurans-kompaniet och ej på egarne, som längesedan börjat ledsna och tvifla på en lycklig utgång. Denna olycksdag var ändå en triumfdag för Ericsson. Hennes profresa bevisade utförbarheten af en vigtig uppfinning, som snart kommer att göra en komplett revolution i ängnavigationen. Hon gjorde 12 miles i timman, och machinen arbetade med utmärkt precision och stadighet. Genom att något förstora cylindrarnes föreningspipor, som befunnos för små, ansägo alla närvarande förståsigpåare att hon med säkerhet skall göra ätminstone 15 miles — och således kaloric-machinen, med så kort erfa renhet, göra resan härifrän till Liverpool på cirka 18 å 24 timmars längre tid än de gamla ångbåtarne: men med hvilken besparing af kol! — den vigtigaste och utmärkande egenskapen i uppfinningen. Säsom det visat sig af profresan, förtär hon i full fart 10: 12 tons på 24 timmar, då de andra ängbätarne af samma lästetal förtära 100 åa 110 tons på samma tid — d. v. s. hon gör resan öfver Atlanten med 900 å 1000 tons besparing i kol och 8 gånger sä liten arbetsstyrka. Inom kort får du höra om Eriessons resa till Eng:and. Efter lång väntan och flera miss öden och tvifvel, är man nu säker om snar och lyck lig utgäng. Jag kan tala om allt detta med säkerhet, då jag genom min plats känner alla förhällan den som röra Ericsson och haft tillfälle samtalc med kompetenta domare, säväl vänner som fiender til: uppfinningen. H:ll Valerii konsert. MH Adelaide Valerius, som efter någor tids vistande i utlandet i förrgår uppträdde för Stockholms publik, tillhör dessa sångerskor, hvilka i röst och föredrag ega en naturlig friskhet, ett okonstladt behag, som alltic skall finna återklang. MI V:i stämma är ev sopran af temlig styrka, ren och välljudande timbre; dess behandling röjer visserligen öfning och studier, ehuru ännu icke den konstmessiga bearbetning, som erfordras för en sångerska ex professo. I melodiska partier, som ej erfordra alltför starkt uttryck, lyckas hon bäst. Sålunda sjöng hon grefvianans aria (C-dur) ur F garo med smak och fir nyansering; endast drillen ville icke arta sig väl. Somnambula-arian deremot utföll mindre lyckligt, emedan MII V. ännu ej beherrskar koloraturen och icke heller eger den erforderliga energien i organ och föredrag. Afven den naiva humorn i den Geijerska folkvisan synes ej egentligen tillhöra MH V: lynae, hvaremot hon i den omtyckta romansen Vår och Kärlek (af H. Berens) träffad. och fasthöll ett ganska rent och intagande uttryck. För öfrigt förekom en basaria af Righini hvilken utan tvifvel tillhör de bästa solopjeser för bas, som någonsin skrivits, och a! hr Willman sjöngs, nu, liksom för någon tid sedan, på ett sätt som för framtiden lofvar alit godt. Af hr dAubert hörde man en briljant violinduo af Kalliwoda, hvari han med sin kända artistiska förmåga utförde första stämman, och med mycken precision sekunderades af sin skicklige elev, hr Dente — och af hr Arnold gafs, nu såsom förr, med utmärkt förtjenst, B. Rombergs ypperliga Capriecio öfver Svenska folkvisor. — Såsom deklamatoriskt in:ermezzo förekom Nicanders sköna stycke Tassos död... Nicander är här en musikalisk skald (ehuru just derföre ej komponibel), icke blott genom sin melodiska versbyggnad, utaa genom sina harmonierand: bilder och eurythmien i deras sammanställning, genom det helas rena, symmetriska form. Hr Swartz deklamation ställde dessa poemets företräden i full dager: den rika modulationen i hans föredrag af de olika skiftande momenterna, de mjuka öfvergångarne emellav dem verkade ett totalintryck, hvari musikens och poesiens effekter på det skönaste sammansmiälte. Konserten börjades med den praktfulla Leonora-ouvertyren af Beethoven, och slutades med en symfoni (A moll) af Gade, förut en gång gifven denna säsong, och andra gången framställande sig, om möjligt, ännu mindre fattlig är den första. Känslorna utgöra, som man vet, hufvudföremålet för musikens framställningar; nu är en känsla ej framställbar till sitt innehåll, men väl till sin form; för att sålunda gifva framställningen sanning, måste den, såsom ett symboliserande af själsrörelserna, följa samma lagar som dessa; melodien får ej vara en blott rytmisk tonformation, utan ett lefvande uttryck af en känsla; dess genomförda utveckling, formen, med ett ord, måste ega samma naturnödvändighet, samma organiska sammanhang, som gången af våra själsrörelser; och denna natursanning är det, som utgör den egentligaste hemligheten af musikens verkningar, och bestämmer värdet af dess produkter. Om nu tonverk, som motsvara dessa fordringar, öfverhufvud äro sällsynta, så skall man dock ännu mera sällan finna musik, som genom nästan total brist på melodi, på klarhet och naturlighet i formen, längre aflägsnar sig från desamma, än de första och sista satserna i ofvannämnde symfoni. Der konsten endast själlöst härmar naturen, är den blott till hälften sann, och blir hvardagsprosa; der den åter tager en väg, mot: satt naturens, förstelnar den till en död mekanism, och detta synes oss vara fallet med nämnde musik, såväl som med åtskillig annan, tillhörande samma skola. De båda mellansatserna (Andante och Scherzo) ega något mera lif, mera organism, men äro dock för mycket maniererade, för att gifva en alldeles ren konstnjutning. Symfoniens exekution var till alla delar ganska berömvärd. Tr oo a: OL 2: I oo 0 MN vd RR