st ökat sympatierna för dessa båda perner. Emellertid kunde det ryska partiets inflynde på affärerna ej längre betviflas. Detta rti, hvilket, som ni vet, sammanflyter med ndtoch stadsjunkrarne, hade så småningom tverkat: 1) Att riddaren Bunsen återkallades från n ministerplats, derföre att han tagit på allar regeringens liberala politik före den 5 lars, detta sorgliga datum, som utmärker et ryska partiets första framgång, Preussens igran att underskrifva den engelsk-franska, f Österrike understödda, konventionen. 2) Bonins entledigande, den minister, som llsammans med prinsen af Preussen verksamt idragit att gifva en redaktion i bättre anda t fördraget af den 20 April, och som vär estämd att bringa det i verkställighet, hvilet var just hvad ryska partiet fruktade. Det iter konungen underskrifva protokoller och ördrag, med vilkor att de ej sättas i verktällighet, eller åtminstone ej verkställas af ndra personer än dem, på hvilka ryska paret kan räkna. 3) Prinsens af Preussen afresa och provioriska nedläggande af sina militäriska uppIrag, till följe af förut anförda orsaker. 4) Afskedandet af hr v. Usedom, Preussens ednaste minister i Rom, hvilken i detta ögonlick befinner sig i Berlin. Mycket liberal, ych liksom Bunsen öfvertygad att en rysk lians skulle bringa Preussen i förderfvet, var han en af den vestliga alliansens mest nitiska understödjare. De ministeriella korcespondenserna skola sätta i omlopp en mängd orsaker till denna diplomatiska förändring. Var öfvertygad, att om hr v. Usedom hade bättre förstått att foga sig efter den herrskande politiken, så hade han nog sutit qvar på sin lats. 5:0) Hr v. Arnims i Wien entledigande för att sköta sin helsa,, men i sjelfva verket för att lemna fältet friare åt grefve Alversleben, hvars beskickning har gifvit anledning till en massa kommentarier, hvartill jag straxt skall återkomma. Oaktadt dessa segrar låter hr von Manteuffel i sina tidningar, erkända eller icke erkända (de sednare finnas framför allt inom den sig 8. k. liberala sidan af pressen) förklara att det ryska partiets ansträngningar blifvit nästan utan resultat. Om man med detta påstående menar tillvaron af protokollet af den 9 April och fördraget af den 20 saroma månad, som icke öppet blifvit sönderrifna, så har man rätt. Men då man erinrar sig att äfven preussiska konstitutionen ännu finnes till, att den icke är sönderrifven, att kamrarne årligen sammanträda, att man i dem talar och voterar, allt detta utan att det minsta genera administrationens och polisens egenmäktiga gång; att pressens frihet tre gånger blifvit högtidligen bekräftad, och att tidningarne vid äfventyr af preventiv qvarstad och derpå följande indragning icke en gång kunna, för att anföra ett färskt exempel, omtala prinsens af Preussen tvungna tjenstledighet och hans illa förklädda landsflykt; att vi sett preussiska unionen energiskt fullföljd, försvarad med vapenmakt och slutligen öfvergifven; att Schlesvig-Holstein först understöddes at Preussens vapen, sedan lemnades i sticket, och sist undertrycktes med samma vapen; — när man i minnet genomgår alla dessa uppenbarelser af en politik som under mångfaldiga former alltid rört sig omkring Ryssland såsom sin medelpunkt, bäfvar man vid den tanken att verktygen för denna politik städse äro vid makten, att de städse leka med den allmänna meningen, att de städse säga sig vara uppfyllda af de bästa afsigter, och att de under denna moderata yta alltid gå Rysslands och det ryska junkerpartiets ärender. Denna öfvertygelse, att Manteuffel genom sitt baskulsystem och sina halfliberala miner är det farligaste stödet för Rysslands afsigter, börjar så småningom att vinna äfven våra mest lättrogna philister och kälkborgare. Förgäfves söka de officiella bladen och de sig så kallande liberala bladens ministeriella korrespondenser att insöfva allmänheten med den försäkran, att icke hofvets och kamarillans kapriser hindra regeringens politik att fortgå i samma bana, att protokollet skall respekteras och fördraget sättas i verket o. s. v. De sjelfständiga liberala känna värdet af dessa egennyttiga löften, och frukta dem. Fördraget af den 20 April blir utfördt! godt och väl; men i hvilken syftning? Hvem garanterar oss mot en skenbar verkställighet, mot ett låtsadt krig, tusen gånger nyttigare för Ryssland än ett öppet förbund, emedan detta under ett öppet förbund vid ett och annat tillfälle måste betäcka Preussens gräns mot Frankrike, något hvarmed det nu icke behöfver besvära sig. Om några veckor, kanhända om några dagar, skola vi se de österrikiska truppernas mobilisering eftergöras af de preussiska. Det kommer att bli ett stort väsen, ett starkt krigiskt sorl, som kanske kan tjena att ännu ytterligare nedtysta pressen; det blir marscher, proklamationer, uppfordringar till fosterlandskärleken, och först och sist penningbevillningar! — Och sedan, skall mensklighetens, den goda rättens, det nationella oberoendets sak finna sig deraf en hårsmån befordrad? Man vågar i sanning icke hoppas det. Man mobiliserade på samma sätt i November 1850, och hvad blef frukten deraf? Fördraget i Olmätz kastar sin skugga på sist: nämnde års historia, och tillåter ingen att öfverlemna sig åt tilliten till de ministeriella programmerna och invagga sig i förtröstan til protokollerna. Se heldre på Alverslebens beskickning! De är bestämdt säkert, att han är skickad för at hejda Österrike och göra dess handling kraft lös. Fördraget förbinder de båda makterne att uppfordra Ryssland att utrymma Donau furstendömena. Om denna uppfordring bli fruktlös, såsom det är säkert att den blir, s anses enhälligheten mellan de båda tyska stor makterna ega bestånd, och om Österrike aktif deltager i kriget, har det rätt till Preussens bi stånd i hvad angår betäckande af dess område Det är der öre som Preussen så mycket frukta 1 mm oo: os nn au LAB,