Aftonbladet – 23 maj 1854, sida 2

gen, de kolsvarta kläderna och de sörjande, ofta hyrda för att gråta, allt detta har ständigt tyckts mig som ett narrspel med den döde; hela anordningen närmar sig så ofta det groteska; de äro så föga beräknade på den sanna, den enda möjliga åsigten af döden, som kan göra lifvet drägligt! Det ligger en sådan anda af öfverdrift, af tvungen, tung och tillgjord högtidlighet öfver det hela, att man mäste stå i nära förhållande till den döde för att kunna tillsluta sina ögon för den löjliga sidan deraf. Hvilken skilnad deremot vid en militärisk begrafning! Der ser man döden i lifvet och lifvet i döden. Det är ingenting tvunget, ingenting öfverdrifvet. På en gång enkelt och högtidligt, prydligt och allvarligt, trösterikt och likväl sorgligt. De sörjande äro merendels sannt och uppriktigt sörjande, ty de hafva mistat en broder: med hvilken de ännu i går suto vid samma bord, och emedan de jemföra sina minnen, ihågskommande huru glada de varit tillsammams mången gång, och musikens högtidliga ocih sublima toner stiga mot höjden — kunna vi föreställa oss huru den befriade och lycklizgjorda själen föres af dessa harmoniens milda flägtar upp till sin himmelska bostad, och våra hjertan mjukna, vår fantasi får vingar, vår tro blir styrkt, och vi gå bort, bättre än vi kommit. (Slutet följer).