Aftonbladet – 23 maj 1854, sida 2

en trädgård, den mest soliga och leende, samt det allra täckaste boningshus man nåsonsin kan föreställa sig. Dagen var så klar, sräset så grönt, blommorna så glada, luften så balsamisk af deras ljufva vällukt, foglarne sjöngo så muntert i äppleoch körsbärsträdena, att hela naturen tycktes njnta deraf. Godt, sade min vän, i det hon satte sig på en kullfallen pelare och såg sig omkring, ;när jag nu ser detta ställe, så kan jag bättre förstå, hvad slags folk dessa Lovells voro., Hvad slags folk voro de då? frågade jag. Jo, som jag sade, högst intressanta. För det första voro de båda ovanligt vackra., Men de lokala förhållandena hafva välingenting att skaffa med deras utseende, förmodar jag. Det vill jag ej ansvara för,, återtog hon; ;så snart der i det inre finnes en aldrig så liten skymt af smak eller högsinne att anslå, så är jag öfvertygad att den yttre naturens skönhet och harmoni, genom dess milda och förädlande inverkan på sinnet, gör den vackra ännu vackrare, och den fula mindre ful. Men det var icke allenast deras vackra yttre, som hos Lovells anslog och frapperade mig, utan det var drag af förfining, af uppfostran, jag kan till och med säga af — börd, ehuru jag ej vet det ringaste om deras härkomst; och allt detta förenadt med en oföräckt fattigdom och, det oaktadt, en stor förnöjsamhet. Nu kan jag förstå att sådana menniskor just här borde hafva sitt rätta hem, och finna sig belåtna med sin inskränkta lott Af denna verldens goda, emedan romanförattarens dröm, om kärlek i en koja, här verkligen skulle kunna realiseras ; fattigdomen kan vara behaglig och poetisk här — och sedan behöfva de ju ej betala något arrende., Mycket sant,, sade jag; men tänk om de . ex. hade sexton döttrar, likt en afskedad militär som jag en gång råkade på ett ång fartyg MD Det skulle visserligen förstöra alla mina llusioner, sade mrs Markham. Men låt oss hoppas, att det ej är händelsen. Då jag kän