— Visst icke, — sade majoren och kysste artigt sir frus hand. — Men låt henne komma in, så får jag tag t I henne i närmare skärskådande. Cecilia inkallades nu, och stannade blygsamt vid dör. ren, åtföljd af Axel som fåfängt ryckte henne i kläd. ningen för att få henne att gå fram. — Kom närmare mitt barn, — sada ren. — Hvad heter du? — Anna, — svarade den unga flickan, med nedslagna ögon. — Och du har åtagit dig, att efterse den der Junkern, den gode majo— forifor majoren. — Han gör dig väl alla möjliga spratt, kan jag tro. — Axel är mycket snäll, — sade Cecilia. — Pappa, Anna säger, att hon vill lära mig att läsa, — sade Axel i det han rusade fram till fadren. — Det var beskedligt af henne, — inföll Mathilda. — Det gläder mig, mitt goda barn, — fortfor hon, — att du och Axel komma så väl öfverens. Men hvarför är du så sorgsen ständigt? Visserligen är du faderoch moderlös och ensam i verlden, men om du uppför dig väl, som hittills, så skola vi icke ötvergifva dig. Cecilias djupblå ögon fylldes af tårar. Hon ämnade svara, men plötsligen förstammades hon, då majoren, ombytande samtalsämne, yttrade till sin fru: — Min vän Stobee lärer varit i Dresden, efter hvad jag hörde berättas. Utan tvifvel kunna vi om några dagar vänta honom hit, ty jag kan aldrig tro att han återvänder till Sverge, utan att göra ett besök hos sin gamle vapenbroder och vän. — Hvad gjorde han i Dresden? frågade Mathilda. — Han har förmodligen företagit denna resa, för att skingra sorgen öfver alla de motgångar och förföljelser, för hvilka han varit utsatt såväl i sitt offenliga som enskilda lif. Men Gud straffar hans fiender och förföljare. Knappt ha vi fått underrättelse om att Gyllenroths brottsliga hufvud fallit under bödelsyxan, innan det inträffar en annan ännu ohyggligare händelse, som tyckes visa Nemesis divina ingalunda sofver. act — Om hvilken händelse talar du? Jag hörde den omtalas Leipzig tufvudpersonen