Bondeståndet. Plenum den 16 Maj, e. m. Protokollsjustering och bestämmande af föredrag ningsdagar för några betänkanden upptog hela tiden Plenum den 17 Maj f. m. Ekonomiutskottets betänkande n:o 85, tillstyrkande upphörande af inrikes spärrningar emot kolera, biföll; utan diskussion. Bevillningsutskottets betänkande n:o 10, om stämp. lade pappersafgiften, bifölls i allo utom i följande delar: frågan om kartering af fastebref på ärfd egendom, återremitterades, på det i sjelfva författningen måtte införas ett tydligt förklarande, att sådana fastebref ej skola draga större kartering än vanliga protokollsutdrag; den om kartering af undantagskontrakter, hvarvid utsk:s framställning afslogs och man beslöt att det skulle förblifva vid det gamla; en-procent-afgiften vid ombyte af rusihällsegare, nedsattes till en per mille; Å tidningsstämpeln, som nedsattes till hvad den varit före förra riksdagen, oci den föreslagna makuleringsafgiften, som afslogs. I fråga om kartering af fastebref på ärfd egendom fördes en lång diskussion derom, huruvida utskottets förslag var tillräckligt tydligt eller icke, och hvilken slutades med votering, som utföll med 34 för äterremiss emot 32 som voro för bifall. Utskottets förslag om alla undantagskontrakters kartering med 24 sk. karta, yrkade Ola Svensson måtte afsläs, emedan det skulle bli tryckande för mängen fattig, och till hans mening slöt ståndet sig enhälligt. I fråga om en-procent-afgiftens vid ombyte af rusthållare talade Ola Månsson och Ola Svensson för dess nedsättande till en per mille, och ingen motsatte sig dem. När det blef fråga om tidningsstämpeln, uppträdde först vice talmannen Svartling och yrkade nedsättning till hvad denna afgift utgjort före 1851. Ola Månsson, Petter Mårtensson, Sahlström och många andra instämde. Johan Persson från Upsala län anförde: Jag kar för min del icke godkänna sädana beskattningar, son; förhindra spridandet :f kunskap och upplysning sam: försvåra underrättelser om tidens tilldragelser, han delns och rörelsens gång, upptäckter inom vetenskapernas och uppfinningar inom konsternas, manufakcurernas, slöjdernas, jordoch bergsbrukens områden m. m. Hvirje svärighet som lägges derför, måst verka menligt på ett lands välfärd, samt tillbakasätta less befolknings så väl intel ektuella som materiellz srafter, efter de lyckligare länders, der klokare sy stemer, lättare kommunikationer och en fri verksamhet gynna menskliga vetandets och företagsamhe: ens sträfvanden. Hvarje beskattning lagd på sjelfva pro Iuktionen, denna vare sig äf hvad slag som heldst, skall nödvändigt försvåra den; och detta gäller i allt, likamycket för litterär, som all ahnan vörksamhet. Då i värt land, utom de naturliga hinder, som i öfrigt finnas för tidningslitteraturens framgäng och utbredande, genom de långa afstånden, befolkningens sleshet och kommunikationsmedlens deraf följande långsamhet m. m.; man tillika nödgas beskatta tidnoingspressen, för att betäcka postverkets kostnader i och för tidningsafsändningen; bör man taga i betraktande, att ej genom denna beskattnings höga belopp försvåra för hela folket begagnandet af de fördelar, som tidningarne i allmänhet obestridligen medför:. Lagstiftaren är i detta afseende skyldig att ej lita förleda sig af ropet om de missbruk hvartill en eller annan tidning kan göra sig skyldig, och om de misstedande satser, som af en eller annan författare kunnz drifvas o. s. v. Partirösten är i det afsceendet pligtig att tystna; ty det är folkets och endast folkets rätt, att få deruti fälla dom och följa sin öfvertygelse. Nog af: för den ene, som den andre, är det, såväl i fråga om lifvets andliga som timliga behof, af stort värde att kunna följa, icke allenast bildaingens och upplysningens, utan äfven handelnsoch näringslifvets an elägenheter. Ja, man borde snarare kunna utgå från ded synpunkt att de förmögna sambällsklasserna, på hvilka väl egentligen beskattningen borde hvila, om den vore rättvist fördelad, helldre skulle uppoffra litet mera för tidningslitteraturens underlättande, än att söka kasta bördan derför på de mindre förmögne, hvilket dock alltid blifver en följd af hvarje, äfven så ringa stämpelafgift för tidningarne. Det är nemligen ett alldeles falskt och förvillande begrepp, att en sådan afgift träffar tidningsutgifvaren. Denne befriar sig nog derifrån, genom priset på sin tidning; och han gör detta hos oss, med sä mycket mera skäl, som han ju är underkastad en ganska betydlig inkomstbevillning. Det är således den tidningsläsande allmänheten som beskattas; och då största delen af folket är i ringa vilkor, försväras således för denna tillfredsställandet af ett, genom samhällsskickets utveckling numera ständigt växande behof. Men om man således med skäl kan säga, att tid: ningsstämpelafgiften snarare borde borttagas än fin nas, så vill jag dock ej gå så längt, emedan i vårs förhällanden det kan vara skäl att staten bemtar någon ersättning för postverkets utgifter. Denna ersättning var likväl fullt tillräcklig, sådan som stämpelafgiften var stadgad före sista riksdagen; och den förhöjuing, som då beslutades har ganska mycket fördyrat tidningarne, samt obestridligt härdast drabbat de mindre landsortstidningarne, hvilka dock till följe af det förökade behofvet af underrät elser om egnt bygders tilldragelser och förhällanden blifva för massan af befolkningen alltmer oumbärliga. Då nu dertill kommer, att de ersättningar, som postinrättningens tjenstemän direkte uppbära för tidningsafsändningen, utgöra ganska betydliga bidrag till deras inkomster, hvilka ökas i samma mån son. tidningslitteraturenp utbredes, så synes mig att statens större inkomst af tidningsstämplingen är alldeles obe höflig, oeh att stämpelafgiften derföre bör återföras till hvad den var till och med år 1851. Med Johan Persson instsmde nästan hela ståndet. Anders Jonsson från Skaraborgs län fann sig före kommen af de förre, afstod derföre från att yttra sig och instämde med dem. Anders Persson från Örebro län, Nils Nilsson från Wermland och Nyqvist talade i samma anda som vice almannen Svartling och Johan Persson. Likaså Sahltröm, som ansåg ett sådant beslut utgöra en opiHonsyttring af ståndet, bevisande att det icke är liksiltigt för hvad som befrämjar upplysniogen. Endast Petter Jönsson talade för den nuvarande stämpelafgifens bibehällande; han fick icke heller mer än tre a8 yra ledamöter att instämma med sig, och då nedättningsmeningen vid besvarandet af propositionen så odt som enhälligt gaf sig tillkänna, förklarade han, som sällan reserverar sig emot ständets beslut, att an dock i detta fall ville reservera sig; men om eservationen blef han alldeles ensam. Ekonomiutskottets betänkanden Js 87, 88 och 92 iföllos utan diskussion. Samma utskotts betänkande 5 90, ifråga om de gamla religionsböckerna, bifölls :kså på yrkande af Ola Månsson, f. talm. Nils Pers2 2 och Erik Jansson från Dalarne, ehuru Petter JönsmA n och Nyqvist förordade äterremiss. l ÅTTEGÅNGSoch POLISSAKER. ar — Under loppet af de sednare veckorna aller ale fot