Aftonbladet – 17 maj 1854, sida 2

liga ljud. Deremot hade tiden i väsentlig mån förändrat Cecilias eget utseende, sedan den tid, då hon, som barnflicka. vistades i Mathildas hus. Icke under derföre, att denna ej i den sköna, fullt utbildade blomman kunde an: samma späda knopp, som hon sjelf med egna händer vårdat, serdeles som hon — efter hvad läsaren torde erinra sig — lefde i den fulla öfvertygelsen att hvarken Cecilia eller Cornelia mera funnos till på jorden. Med förvåning hade derföre fru Loos gifvit akt på Cecilia, hvsrs ovanliga sinnesrörelse hon icke kunde undgå att märka. Men den unga flickan, som just stod i begrepp at störta fram emot henne, fällde åter sina armar och drog sig darrande och blek tillbaka, under det hon hårdt tryckte handen mot det klappande hjertat. — Hvem är du, mitt stackars barn? — sade fru Loos, som: vid Cecilias åsyn kände en oförklarlig rörelse genomströmma sina själ. — Kunde väl åsynen af mig förorsaka en sådan öfverraskning hos dig... Emell:1tid hade Cecilia hunnit hemta sig från den stormande känsla, som med nästan oemotståndlig kraft kastat her:ne till den fordna fostermodrens möte. — Förlåt mig, — sade hon med darrande röst; — jag blef så glad... Jag tyckte att jag sett er förr, men Jag finner nu, att jag misstagit mig. Mathilda betraktade henne uppmärksamt. En oredig hågkomst vaknade i hennes själ. Hon tyckte sig förr hafva sett dessa ögon, hvilkas djupblå glans var af en så sällsam skönhet, och de vackra lockarne hvilka svallade fram under halmhatten, som betäckte den unga flickans hufvud, förekommo henne nästan bekanta. — Hvad heter du... hvem är du? — återtog fru Loos. — Jag heter Anna, och är en fattig faderoch moderlös flicka, som begifvit mig hit från Sverge, för att söka tjenst, — sade Cecilia med nedslagna ögon. — Är du från Sverge? — utbrast fru Loos lifligt. — Men du måste vistats länge i Tyskland, eftersom du redan hunnit lära dig språket... — Min far var sjökapten, — sade Cecilia, rodnande öfver den osanning som hon nödgades tillgripa, — och