Aftonbladet – 16 maj 1854, sida 2

0 JR DB RN itade beslut Hr Printzensköld afstod med anledning deraf, wvner det hopp att Kongl. Maj:t skulle, då det kommer Il honom, se näringarne till godo. Punkten biföl.s. Angående samma sida, momentet 2, yttrade Hr von artmansdorff att upplagsrätten på socker ej borde ehällas, och uppläste ett skriftligt anförande som isade att den norska fabrikanten har ett öfvertag fver den svenska med 2 sk. 10 rst. pr ; yrkade erföre uteslutande af kreditupplag för topp-, kandich kaksocker. Grefve Gyldenstolpe ansåg underligt att, då öfver ängsperioden redan är förbi, och man befinner sig vanligt förhållande, man yrkade en undantagslag :som ore till skada för förbrukaren, alldenstund fabriktanen kan, som ock vanligen sker, under vintern uippätta priset ä varan till foljd af den då omöjlhga oförseln. Denna lag är således en fördelför fabrikanten ;å de andres bekostnad, och då man ej uppsatt tulen ä socker, borde ej denna fördel beviljas. Yrkade ifall. Punkten bifölls. Utförsels-tariffen. Art. Bark bifölls. Vid Ben yttrade sig: Frib. Lejonhufvud. Redan förra riksdagen gjordes örsök att borttaga tullen, och hir nu i utskottet lycsats med en ringa pluralitet till fromma för den fatigare klassen, men tal. upplyste att denna vanligen rhällit bränvin i betalning. 1852 utfördes 96,000 18, om gör enligt vanligt pris för de fattige samlarne vögst 12,000 rår. Hade detta qvantum användts på ordbruket, sä hade det utgjort ett värde af 166,000 dr, ech således har en ofantlig nationalförlust deraf appstått. Det hade varit lättare för kommunerna att underhälla de der fattige, som väl endast föalia ati gvården till last — yrkade den gam a tullsatssen. Hr v. Hartmassdorff begärde uppläsandet af frih. Schmidts reservation, instämmande deri. Hr Adelborg. Ben är ett förträMigt gödningsämne, men underligt eller rättare naturligt nog, då man rsummar de vanligaste gödaingsämnena, har man försummat ett ämne, som fordrar mera omtanka. Då au tillstandar en ofta påpekad tid, då man i landtbruket mäste öfvergå till utlänningens omtanka, hoppades tal. att man äfven skulle använda detta fördelaktiga ämne. Uppläste en beräkning att 1843— 52 utförts öfver 900,000 1 ben, som inbragt högst 200,000 rdr; hade denna qvantitet användts här, så skulle dermed kunna gödslas 9000 tunland jord, som afkastat 45,000 lass hö, hv2rmed kunnat framfödas 9000 större kreatur. Antager man att en person s:mlar 500 18, så erhäller han 125 rdr derför, hvarmed ban kan torftigt framdraga ett hushåll; men kan han, som troligast är, samla endast 72 1, så har hin derför endast 18 rår, eller lika med pensionen för en uttjent soldat. Arförde en statsekonomisk beräkning, som visade ait, oaktait folkmängden betydligen stigit, spaumälen gjort det blott i en viss grad, men potatisen enormt, samt kreaturens antal aftagit, hvaraf är klart att boskapsskötseln bör upplifvas. På grund hvaraf, och då hågen för ett bättre landtbruk skkall nödvändigt uppkomma, och då 3 sk. tull ändock: ej skall hindra utförsel, yrkad2 tal. dess bibehållamde. Grefve Gyldenstolpe uppläste en reservation mot tullens bibehållande från 1848 års riksdag, hvari visades att genom tullen å ben insamlandet upphört; detta hade varit skäl för tal., som ock ansåg att tullen å ben minskar priset för samlaren och tillgodokommer den rike, som har räd att betala. Nyss bifölls tullfrihet ä ekbark, der samma skäl gälla som för ben. Då man ej velat skydda dem som begagna ekbark, så borde man ej heller skydda dem som begagna ben; och trodde tal. hög tull ej bindra utförseln, om man ej vill sätta förbud, då ben betalas .ä högt i England; yrkade bifall. Grefve Posse, G., och frih. Hamilton ansågo motskälen gälla, om ej i Sverge använde, och om alla iandtbrukare vore rike; yrkade tull. Hr ådeltorg fann grefve Gyldenstolpes anförande rigtigt och vara en lexa för svenska landtbrukarmen; och yrkade tullen ej som skydd, utan af konsideeration, ty skydd blir ej förr än landtmanner använider alla medel han kan. Hr Mannerskantz yrkade bifall, ty man borde väl ej genom tullen gifva landtbrukaren ett premium. Af det anförda är Elurt, att om landibrukaren insåg sin fördel, så skulle han betala dubbelt. Hr Hjerta, L. Hufvudsaken är väl, hurovida det iönar sig att använda det:a ämne, och då så är, vör det kunna betalas nägra skillipgar högre. Skul!e en tull sättas, till dess landtbrukaren insåg sin fördel, så förlorades de ben som nu finnas. Så här, som i andra fall, förloras ett ämne, ända till dess kunskapen om dess nytta uppstår. Anförde en anekdot, ait talaren bade på tva skilda tider förbifarit en gästgifvaregiård i Weswergöthland, och funnit spillninsen utkastad på en berghäll, der regnet urlakaie densamma och vaättnet bortrann i en förbiflytande bäck; på tal:s fråga, om ingen från det nära liggande landtbruksinstitutet upplyst om skadan att så dermed förfara, svarades att ingen underrättelse lemnats; hvarföre tal. trodde att, då Sopu hos allmänheten tillgzodogöranudet af de vanliga gödningsämnena är så ringa, skäl ej vore att hindra försäljningen Ar v. Iartmansdorf. I början kan man finna sig rörd 8f frihandelsvänuernas ömhet för de fattige; men då man tänker på deras yttrande vid tullens bestämrmande ä fabrikernas tillverkaingar, att arbetarre kunde taga sig till något annat, om dessa ej bure sig, så finner man den ej vara så verklig, utan de fortfara i sina yrkanden till handelns intresse. Hr v Koch instämde med hr Mannerskantz, anförande det oriktiga uti att genom tull vilja hindra utförsel, och att tal. köpt af exportör för 5 rdr bko SkE; således skulle varan ej exporteras, om priset något höjdes, och den mera användes; priset på gödningsämnen här i Stockholm är så lågt, att ben ej komma att användas, ty det lönar ej att använda benqvarn förr, än kogödseln betalas med 32 sk. pr Sk. Yrkade bifall. Frih. Lejonhufvud. Vill man anföra allt till handelns fördel, så kunde sägas att den svenska matjorden skulle utföras till ett mera passande luftstreck. Då man i allmänhet ansett att rävaran bör tullbeläggas, och ben är en sådan, borde den väl förtullas. Hr Wolffelt ansåg nationalförlusten vara för lögt beräknad, och att bristen på förlag just är hindret för benmjölets användande af den mindre landtbrukaren; hemställde om ej förhållandet mellan England och Sverge är olika, så i jord som afsättning, hvilket föranleder det höga priset. Då man erkänner benmjölets nytta, är orätt låta benen utföras, och tullen tillfaller ej den fattige. Grefve Gyldenstolpe upplyste att svenska matjordlen vore fri till utförsel, äfvensom andra gödningsämnen än det nu omtalade, som borde vara lika fritt. Hr Gripenstedt hade ej kunnat höra den utkastaide förebråelsen mot frihan :elns vänner för brist på öm. het om den fattige arbetaren, utan att tillbakavisa den. Det är just kapitalernas fruktbargörande som åstadkommer arbetet, och icke skrinläggandet på kistbottnen. Tullen här skulle just borttsgas i det berömliga intresse, att varan blefve efterfrågad och föranledde arbete. Det är ej bristande upplysning som hindrar hennes användande, utan bristande möjlighet att använda den, d. v. s. förmalning, hvilken ej alla kunna hafva för dyrhet i anläggning och brist på vara; men funnes, säsom på somliga ställen tyckes blifva, benmjölsqvarnar, der samlaren kunde sälja och förbrukaren köpa, så skulle priset höjas. Dä det gjorde obetydligt om tullen qvarstär, så hade tal. ej något deremot. Sedan ännu åtskillige förutnämnde talare yttrat sig, begärdes votering, som utföll med 20 röster för utskottets förslag och 44 emot, hvadan tullen bibehölls till 3 sk. Art. Bly, Dref, Drefmat, Hudar och Skinn samt Hummer biföllos. Vid den sednare anförde hr v. Hartmansdorff, att här har samma menniskokärlek dikterat betänkandet, a KR a 2 föl AA: OT eo