Aftonbladet – 16 maj 1854, sida 2

ade allmänna botoch bönedagen. Adress till ryska armeen. Å De polska demokraternas centralkommitte ar nyligen utfärdat följande adress till ryka armeen i Polen: Det fria ryska samfundet till de ryska soldaerna i Polen. Bröder! Czaren har ändtligen lyckats att draga ed kriget öfver Ryssland. Han har intet undseende ör ryskt blod. Men vi, ryssar och polackar, flyktingar främlingarnes land, vi gjuta tärar vid berättelsen om le oerhörda utskrifningarne, om de tunga krigsgärlerna, som läggas på folket, dä vi höra huru vära oldater i tusental onyttigt uppoffras. Att få dö för 0 rättvis sak är skönt. Det är för detta ändamäl om menniskan fätt mod, styrka, förmäga af sjelfuppffring, hängifvenhet. Men att dö, utan att gagna ina likar, för en blott nyck af czaren, det är i san sing en beklagansvärd lott. Hela verlden hyser medidande för turkarne, ej af sympati för dem, utan derföre att deras sak är rättvis. Men våra stackars soldater? De utgjuta sitt blod i strömmar, strida som tappre män, betäcka marken med sina döda, och ingen utom oss beklagar deras öde eller uppskattar deras tapperhet. — Czaren säger att han försvarår den ortordoxa kyrkan och de förtryckta kristna i Turkiet. — Nej, czaren försvarar ingen sak, han har ej nägot godt ändamäl i sigte. Han ledes endast af sin stolthet, och det är för denna stolthet han offrår ert blod. Ert, säga vi, ej sitt eget! Dertill älskar han det för mycket. — — Har ni någonsin sett hoaom framför fronten af edra leder — ej på paraden, men på slagfältet? — — Er lott är den grymmaste af alla. Edra kamrater i Turkiet äro krigare; och j, som ären i Polen, viljen j blott vara bödlar? Edra segrar skola hölja er med skam; j skolen nödgas blygas för edert mod. Anförvandters blod är svårt att borttvä. Akten er för att ännu en gång förtjena Cains-namnet. Det skulle hädanefter för altid vidlåda eder. Vi veta väl att det skulle vara mot er vilja som j skullen marschera mot pollackarne. Men det är tid att j visen en egen vilja. Ansen j det lätt att betvinga tusendens vilja som, med vapen i hand, förstå hvarandra? — En dag, vi minnas ej mer i hvilken provins det var, när den nya förvalt ningen af krondomänerna infördes, gjorde några bönder uppror (som fallet var i nästan alla provinserna). Trupper efierskickades. Bönderna skingrade sig dei oaktadt ej. Generalen befallte sina män att ladda Soldaterna verkställde ordern, i tanka att den blifvii gifven endast för att skrämma insurgenterna. Men folket lät ej skrämma sig. Då gaf generalen et tecken åt befälhafvande officern att låta gifva eld. Den sednare uttalade kommandoordet, soldaterna lade an, men — aftryckte ej. Förvänad sprängde generalen fram och kommenderade sjelf — fyr! Soldaterna gjorde gevär för fot och förblefvo orörliga Nå väl, hvad tron j väl att de fingo till straff? Ingen ting. De kommenderande officerarne voroså törskräckta öfver händelsen, att de läto den falla i glömska. — Vi nalkas en stor tidpunkt. Må det ej bli sagdt, att vi iett så fruktansvärdt ögonblick lemnat er utan broderligt räd. Vi varna er för den fara som hotar er. Vi Önska att afhålla er från ett brett. Hafven förtroende för oss! Det är Rysslands framtid som talar till er genom oss. Det fria och unga Ryssland, dömdt till tystnad i sitt fädernesland, men hvars stämma höjes i landsflykten, matyrernas, grufvornas, Siberiens och kase matternas Ryssland, Pestels och Moura jieffs, Rylejeffs och Bestoujeffs Ryssland, detta Ryss land hvars härolder vi äro. Vi äro ert ängestskri, ert hat, ert rop om hämd på edra förtryckare. — Om våra ord äro härda och bittra, är det emedan de äro ekor af våldförda qvinnors klagan, gamla mäns dödsryckningar, som dött under knutpiskan, rasslandet af de kedjor hvarmed våra mest älskade skalder, vära dyraste vänner voro fjättrade, då de fördes till Siberien. — Vär röst är det aflägsna ljudet af klockan som tillkänna ger att morgonen för nationernas stora uppståndelse inbrutit äfven för ryska folket. Denna röst skall ej tystna förr än den blifvit förbytt i en stormklockas dån eller en segerhymn. Det är ej det ryska folket som ni försvaren i Polen. Ryska folket skall i första timman af sitt uppvaknande förneka er och förbanna edra segrar. Ni försvaren der endast czarens anspråk, denne czars, som lemnar halfva Ryssland ; träldomstillständ, som uttager nio rekryter på hvarje tusentäl af sina undersätare, som tillåter sina officeräre ätt slå sina soldater, och sina polisagenter att slå börgarne, och alla som ej äro bönder att misshandla alla som äro bönder. Veten då, att ni, då ni försvaren honom, försvaren alla Rysslands plägoris; att då ni striden för honom, ni striden för lifegenskapen, knutpiskan, det af embetsmännen organiserade rofferisystemet och de tjufnader som i öppen dag begäs af ädlingarne. Nej, på Polens jord vexa inge lagrar för ryska krigare. Den är för mycket mättad af qvinnors tärar och männers blod, utgjutet af edrs fäder — kanske af er sjelfva. På Weichselns strän der, i närheten af Pragas och Volas grafvar, kan in gen krigsära blomstra för er. Den enda ära som äl er möjlig att vinna i Polen är den af en försoning och ett förbund. Hvad ni hän att göra, huru ni skolen gripa verket an, detta skolen j få höra så snart den rätta timman slår. Men till dess öfvertänken sanningen af vära ord och svärjen vid allt som är er heligt att icke bära vapen mot Po!en. Denna ed affordras er ej af czaren. Den affordras er af folkets samvete. Och skulle ni ocksä dö för denna sak, skolen j falla som martyrer och försoningsoffer för en helig sak, och med edert blod besegla det oupplösliga och ändock fria förbundet emellan Poler och Ryssland. — Början till alla slaviska stammars fria förening i en enda stor federativ republik är der med gjord. RIKSDAGEN. Ridderskapet och Adeln. Plenum den 12 Mas; II Be m.