Öfverstens sorg och ånger kände inga gränser. Han försmådde all tröst, och under flera veckors tid efter begrafningen slöt han sig ensam inne i sitt rum, utan att mottaga någon menniska. Kilstedt hade redan i början af öfverstinnans sjukdom, och innan Stobåe hunnit ställa honom till rätta för hans trolöshet, försvunnit från trakten ... ingen visste hvart. Äfven Regina hade lemnat Malmö. Hvart hon tagi vägen .,.. derom kunna vi icke nu upplysa. Hennes öden falla icke vidare inom denna berättelses område. I ett följande arbete, som skall utgöra en fortsättning a! närvarande skildring, skola vi, om Gud förunnar oss lif och helsa, åter främhafva henne på scenen. z Emellertid torde det vara tid på att vi återvända till Cecilia, om hvars öden våra läsare och läsarinnor ännu sväfva i den djupaste okunnighet. TJUGOTREDJE KAPITLET. Ett skott. ..store Gud! Hästarne skena nedför backen ... körsvennen tumlar med blödande hufvud från sitt säte, och inom några ögonblick ligger vagnen i diket. Det var i en mörk, vild skogstrakt ... Ingen koja syntes, så långt ögat kunde nå...endast berg, torfmossar, granar och ljung. : Från stenröset bredvid vägen smög sig mördaren fram, öppnade vagnsdörren, och framsläpade derutur en ung, skön flicka, som förskräckelsen nära nog beröfvat sansningen. Hennes långa hår var upplöst och sväfvade för vinden, då hon med ett rörande uttryck i de sköna ögonen, med händerna knäppta till bön, knäfallande på landsvägen beredde sig till döden. Mördaren hade redan höjt den tunga muskedunder, hvarmed han skjutit kusken till döds, för att med et! slag krossa den unga fiickans vackra hufvud. Då upplyftade hon sina ögon och fästade en blick på honom..: en blick så bedjande, att han icke förmåde uthärda den. Bofvens hjerta veknade:.. han sänkte sitt vapen: Ae, Hvad bar jag gjort, att ni vill mörda mig? -— sade Cecilias — Jag är en svag, en värnlös qvinna utan