beskydd . . . Jag skall icke kunna försvara mig. Slå till. Ingen kan hindra er... -Nej jag kan icke... jag förmår icke, — munmlade mördaren, på hvars råa sinne den unga flickans sällsynta skönhet och behag gjort ett oemotståndligt intryck, — jag kan icke! Jag har gjort :hernine ondt no förut, — tillade han för sig sjelf. — Hände mig hvad som helst. Jag dör förr i galgen, än jag mördar detta stackars barn... er 5 — Ni tvekar... ni synes rörd, — återtog Cecilia. — Ni är icke så , som ni skulle vilja vara... ni är bättre än ni sjelf trodde... Min ensamhet, min öfvergifna belägeuhet hafva bevekt er.,. Ni kan icke mörda mig. co — Nej, nej, jag kan det icke, — utbrast. bofven i det han bortkastade sitt vapen. — Jag måste skona er, fastän jag sjelf kanhända derföre går förlorad :.-. — Och hvarför skulle ni gå förlorad, om ni skonar mig? ! — Jo, ser ni, om jag mördar er, så lyder jag en djefvul i menniskogestalt, en herre som heter Gyllensten . .. känner ni denne man? ; — Ja, — sade Cecilia darrande; — jag känner honom. Jag vet att han stämplat efter min fosterfars lif och frihet. S : — Nåväl... det är han, som nu står efter ert eget lif, som befallt mig att mörda er; och om jag icke fullgör hans befallning, har jag allt att frukta af hans hämd:. . gr — Men hvad ondt har jag då gjort denne man? — Jag kan icke säga er det nu... En gång skall ni kanske få veta det. Cecilia betraktade närmare den person, som stod framför heane.. Det var en gammal man; nästan en gubbe. Ett förfärligt ärr efter ett sabelhagg vanställde ännu ytterligare hans vidriga drag, som I väl i detta ögonblick mildrades vid betraktandet af den unga, sköna flickan rom knäbtjde vid hans fötter. — Men om jag skall kunna skona er, — återtog mördaren, — så måste ni a lemna Sverge, sedan ni förut aflagt den ed jag fordraraf er. (Forts,