Aftonbladet – 13 maj 1854, sida 2

visa han möjligen begått mot sin olyckliga maka — och han skyndade ut för att söka godtgöra hvad han brutit. — Öfverstinnan är sjuk, mycket sjuk, — hviskade kammarpigan, då öfversten sakta öppnade dörren till hennes sängkammare. — Jag fann henne liggande sanslös på golfvet. Gud vet, om hon någonsin mera kommer sig! — Fort, skicka till staden efter en läkare! — utbrast Stobee, förtviflad. — O, min Gud! jag har då mördat henne, — fortfor han för sig sjelf. — Och om mina misstankar varit ogrundade! Om alltsammans endast varit ett djefvulskt bedrägeri? Himlens Gud! jag börjar tro, att så förbållit sig. Han närmade sig sakta öfverstinnans bädd och fattade en af hennes hvita, nästan genomskinliga händer. Den arma qvinnans ögon voro slutna, hennes läppar voro bleka och hennes andedrägt ojemn och tung. Dödens makter rufvade redan öfver henne, och de aftärda lemmarne skulle icke länge kunna emotstå den upplösning, som de hastade till mötes . .. — Hör mig, Catharina! hör mig, — sade öfversten med sönderslitande ton. — Du får icke dö... Jag har varit brottslig . .. jag tror det... jag är öfvertygad derom. Ett ord af förlåtelse, innan du lemnar ett lif, som jag för dig förbittrat ! ä Catharina up slog sina ögon. Ett leende af sällhet sväfvade öfver enkes snöbleka drag, då hon såg sin make vid sin sida ... med hennes hand sluten i sin. Den ädla qvinnans högsinta själ kände icke mera något agg, någon bitterhet öfver de djupa förolämplingar hon lidit. Förlåtelsens engel bodde i hennes hjerta och blickade emot öfversten ur hennes öga. Hon tryckte svagt hans hand och yttrade sakta: — Du har då kommit tillbaka, min dyre make. -du har insett din villfarelse, och innan din stackars Catharina stiger ner dit, der din blick ej kan följa henne, ville du ännu en. gång med daggen af din kärlek uppfriska hennes själ. Ad — Catharina! ... jig har gjort dig orätt, — utbrast Stobee i förtviflan, Mr ja ser det rn Du är oskyldig, min dyra maka... är det icke så?