Aftonbladet – 12 maj 1854, sida 2

inda till sin död ropat på mera deraf. En så panisk förskräckelse hade angripit folket, att församlingens begge, ganska redbara prester, som ega folkets hela förtroende och tillgifvenhet, icke genom något medel kunde förmå en Enda mermiska att ens ingå i stugan, än mindre att sköta den sjuke eller ur sängarne börtskaffa de döda. Endast för läkaren lycka. des det omsider att, genom löfte att sjelt biträda med likens läggande i sina likkistor och afforslande till begrafningsplatsen, kunna förmå tvenne karlar att ät följa honom till stugan, der han emellertid förut varit inne och tillsett den sjuke samt besigtigat de döda kropparne. sOm jag icke — säger läkaren — hade biträdt med de dödas utbärande ur stugan, dit kistorna för trängsel icke kunde intagas, deras nedläggande i kistorna och afförande till grafven, så är nästan säkert, att de fått qvarligga i sina bäddar och med förruttnelsens stank ytterligare förpestat luften der inne i stugan. Oeh likväl funrös, ilttöm den i kolera sjuke karlen, ännu en utlefvad qvinna, en medelålders qvinna samt ett minderärigt barn inhysta i fattigstugan! — Samme läkare fann i Österplana tvenne döda i ett rum, der sundhetsnämden var nog omensklig att läta en yngre qvinna med sitt 7-åriga barn i tvenne dygp ligga och bo tillsammans med liken, utan att sundhetsnämden under tiden tog minsta värd hvarken om de lefvande eller de döde. — — — Från många orter hafva berättelser blifvit anförda om den obarmbhertighet hvarmed en del sjuke, isynaerhet de som under vandring eller resor funnits sjuka, blifvit af enskilte och kommuner behandlade, I följd af spärrningarna och det beklagligtvis äfven af presterskapet på många ställen så nitiskt befordrade okristliga spärrningsraseriet. Vi vilja endast anföra ett par af dessa fall såsom prof. Det ena af dessa vekräftar tillika i hufvudsaken en berättelse, som läsaren torde päminna sig förut hafva sett i tidningarne. Vi meddela äfven den, emedan mången torde hafva betviflat dess sanning. . Provincialläkaren doktor Ahlström berättar från Uddevalla den 16 September, att en handlande från Borås, Nils Johansson, jemte sin broder Anders Jobansson, den 6 September på aftonen hade anländt till Sandens marknadsplats i Foss socken (Bohuslän, 2 mil norr om Uddevalla). Bröderna hade föregående natten legat i Wenersborg, rest genom Udevalla vid middagstiden, samt ankommit till Sanden pä aftonen. Vid deras ankomst kunde ingen hos dem märka någon sjukdom och de sjelfva hade icke heller klagat öfver illamäende. Emellertid fiogo de intet annat herberge än i en lada, utsatte för alla en omild väderleks förändringar. Den 7 på aftonen insjuknade här Nils i symptomer, som enligt uppgift liknade kolera, och dog den 8 på morgonen. Brodern hölls ännu inspärrad i ladan tillika med liket hela dagen den 8 intill aftonen, då äfven han började klaga öfver frysningar m. m. Ett i närheten varande torp uppläts då omsider för hans räkniog, en sjuksköterska kallades, och den 9 på morgonen afgick ändtligen bud till läkaren, som genast afreste och ditkom på förmiddagen, men för sent. En timma efter hans ankomst dog äfven den andre af de olyckliga bröderna. Vi hämta följande ur en embetsskrifvelse af pro vincialläkaren doktor Stiegler i Enköping: Sedan koleran utbrutit i Kungshusby socken och tvenne : personer deri aflidit, hade den ena af dem, ett gammalt fattighjon, blifvit buren till grafven af fyra personer, bland hvilka var en man, kallad KorgKalle, emedan han plågade gå omkring och göra korgar. Ett par dygn derefter kom denne Korg-Kalle nattetid sjuk till ett torp i Lundby, Weckholms socken (Upland). Som han hade våldsamma kolerasymptomer, bars han ut i ett utbus, der han under natten afled. Dagen derpå gräfdes af torparfolker en grop på afstånd från torpet; den döda kropper lades utan kista deri, och förhällandet anmäldes för pastorsembete och för kronobetjent. Då ingen kunde förmäs att upptaga och nedlägga den aflidne i kista emot utlofvad betalning, jordkastade presten liket der det låg, och invigde stället till kolerakyrkogärd.Se här ett tredje ifrån ännu en annan trakt. Händelsen har tilldragit sig i Blekinge och är berättad af provincialläkaren doktor Hellman i Karlskrona: En stackars vandrare kom gående utåt stora landsvägen, som löper igenom Fridlefstad och Sillhöfda socknar och befann sig illamäende. Om han ou var sjuk af kolera eller af någon annan sjukdom, vet ingen, men under den sä kallade koleratiden ansåg sundhetsnämnden ingen kunna vara sjuk af nägot annat. Mannen, som var snyggt klädd och bjöd betalniog för sitt herbergerande, sökte förgäfves att blifva emottagen nägonstädes, utan afvisades bestämdi och afskyddes såsom pesten. Nägon tid derefter befanns han ligga död i en skogsdunge nära landsvägen. Då läkaren efteråt tillsporde åtskilliga af de personer, som så utan barmhertighet hade afvisat den sjuke och nu med samvetsförebråelser erinrade sig honom, svarades: Vi kunde ej göra annorlunda, sundhetsnämnden hade icke allenast pålagt högt vite för hvar och en som emottog en sjuk under denna tid, utan ock dessutom beslutat, att hela det hus, ja till och med hela den by, hvarest en sådan längre eller kortare tid innevarit, skulle spärras i 10 dygn. Men nog af dessa gräsligheter! säger författaren; och vi med honom. Vi tillägga härvid den önskan: måtte äfven Rikets Ständer snart säga detsamma!