meddela sig åt någon, utan att söka den tröst, som en! ädel och älskande qvinna så gerna vill gifva. EJ Catharina Stobee kände att hennes dagar voro räknåde. Långsamt förrann oljan i lampan... Hon visste det. Blodet, som flytt från de infallna och andebleka kinderna, hade pressat sig tillsammans kring hennes hjerta och hotade att sprängaa det bräckliga kärl, som omgaf detsamma. Ögat egdee denna sällsynta och milda lans, som tillhör hektiska ooch lungsiktiga personer... He fordom mörka och yppigga lockarne hade glesnat... Sorgen; mera än åren, hade I börjat att beströ dem med sin snö. Den sjuka dottersonen —Otto v. Gerdstens barn — hade ändtligen inslumrat. DDet led mot midnatt, men ännu satt Catharina uppe, lysssnande om icke öfversten skulle komma. — Dock, hvad betyder dlet — sade hon för sig sjelf. — Han skall ändå icke besöjka mig... Det är icke nu som förr, då han skyndade i mina armar... till detta bröst... Ack, dessa armar äro icke mera så runda som då... de äro för svaga att fängsla honom. Nåväl! döden skall snart afbryta det ännu återstående sköra bandet, och befria honom från en qvinna, som han icke mera älskar... EL Här tystnade Catharina, ty ljudet af en vagn, som rullade fram till trappan, aflbröt hennes tankegång. Hon hörde dörrarne häftigt öppnas, hörde hastiga och befallande steg närma. sig genom salen utanför hennes sängkammare. En rysning :fattade henne. Hon kände igen sin mans steg, och en aning sade henne att han kom för att krossa henne unnder tyngden af en vrede, den hon dock visste sig ickae hafva förtjent. Dörren till sängkammareen gick upp. Öfversten inträddeCatharina upplyftade huffvyudet och fästade en ängslig blick på sin man. Ett rcop af förskräckelse undföll henne, då hon varseblef demna dystra, hotande gestalt, som med korslagda armar och rynkade ögonbryn betraktade henne, wa Så stod han en lång stund, tyst, orörlig, belyst af det matta skimret från nattlampan, som sparsamt upplyste föremålen. :. den bleka, nedböjda qvindaN framför honom, och det sjuka barnet; som slumrade på den snöhvita bädden. äl — Min Gud, Stobee! — yttrade öfverstinnan slutlien, sökande ip sig, sd mod; — hvarför denn: ystra, hotande bliek? Hvrad har händt... oeh hvarföj