son som vice talmannen Svartling, att han ej brukar låta någon med fog slå sig på fingrarne; hvad han uppgifvit om presteståndets beslut vidhöll han såsom säkert, och tyckte att man borde kunna forIra af dem som söka afspisa någon, att de visa aktaing för andra; och jag fordrar, slutade han, af förre talmannen Nils Persson, om också icke af Svartling, att man vet hvar man häller till. Förre talmannen Nils Persson svarade att han fått upplysniogen från presteständets kansli och att han förmodat det den vore exakt; för öfrigt troddå han att Nils Larsson, liksom alla i ståndet, kände att han aldrig ville sära någon personligen, något som strider våde mot hans vanor och hans åsigter, och icke heller nu hade han åsyftat annat än att beriktiga hvad han ansett felaktigt i Nils Larssons uppgift. Vice talm. Svartling äter ville icke mäta sig med Nils Larsson i statsmanna-insigter, utan lemnade honom zerna företrädet att vara den förste inom ståndet; för Afrigt förklarade han sig ej gå an ras ärenden, utan taga ur egen hjerna hvad han anförde, ej heller tittar han i andras kort; men tror att förre talmannens uppgift är riktig och Nils Larssons oriktig. Ola Månsson hade emellertid snart skaffat sig underrätIse från presteståndet, och vitsordade uppgiften af NilsLarsson, som förklarade sig ha åtskilligt att svara förre talmannen Nils Persson och vice talman: Svart ling, men derifrån afstod, dä det egentligen ej hörde vill öfverläggningsämnet. Som förut är uppgifvet, segrade de som önskade tullen nedsatt till 4 rdr, genom votering och förseglade sedelns anlitande. I fräga om bomullsväfnader äter yrkade Petter Claese son förbudens bibehållande, emedan eljest husslöjden skulle undertryckas. Om dessa förbud borttogos sä skule intet annat återstå för det fattiga folket i Vestergötland, som har sina armar, sin konstfärdighet och sin flit till sitt enda kapital, än att först hungra, sen tigga och sist beträda brottets bana och fylla fångselserna. Johan Petter Andersson från Elfsborgs län alade för samma mening, och Petter Mårtensson anörde hurusom han enkom besökt Vestergötland för att underrätta. sig om tillståndet. Han hade funnit på alla vägar och stigar menniskor som begåfvo sig sill sin förlägggare med färdig väfnad, eller kommo från honom mned garn till arbetet. Hos en af dessa förläggare, Siven Andersson på Kinna, som han skilirade såsom en verklig välgörare för sin trakt, hade han sett flere hundrade arbetare om dagen strömma in och ut i magasinet. Också utbetalte denne man snsam om året mellan hundra och hundrafemtitusen ksdaler i arbetslöner åt väfvarena, och 30,000 rdr åt färgare samt sysselsätter mellan 4 och 5 tusen personer. Dessa menniskor duga ej till annat arbete, .medan de endast äro uppfostrade till väfveri från det le äro små barn; om de icke skulle få sin utkomst lermed, så skulle de ovil:orligen hemfalla ät det slyckliga öde som Petter Claesson uppgifvit. Nils Larsson, som förk!arade sig för lämpligt skydd, menade likväl att det var stor skilnad emellan sådant xch förbud. Han ville ej sätta någon lit till allmänna Taser, huru bevekande de än måtte framställas. Med att utlätande af en norsk tulikommitt, hvilket han ippläste och öfversatte, ville han visa att de skyddsullar utskottet föreslagit utgjrde omkring 50 procent af värdet och det ansåg han tillräckligt, då det visat sig att vestgöterna med fördel kunde sälja sina varor i Norge, oaktadt detta land hade lägre tull än den au föreslagna för Sverge. Han hade nemligen gjort ilere resor i Norge, synnerligen i norra delen, och hvar lan kommit, i socknarne uppe vid fjellen och på öarne ute i skärgården, hade han träffat vestgöer, som afyttrade sina varor. Det är alldeles grundfalskt att man skulle skydda husslöjden på det sätt som Petter Claesson ville. Förbudet skyddar lika licet som för höga tullsatser, och derföre ville han med godt samvete bifalla hvad utskottet föreslagit. Nils Nilsson från Öiebro instämde. Johannes Nilsson ville ej undertrycka husslöjden, men 3nskade tullen å oblekt bomullslärft och shirting ej bögre än 16 sk. Matts Persson tyckte det vara orätt att kalla en industri, i hvilken en enda person sysselsätter 5000 personer, för husslöjd; en sädan man :är icke göra det utan att taga sin viost på hvars och ens arbete, och sådant är visst ingen husslöjd; talacen ville heldre, vid betraktandet af anspråken på förbud, kalla det en oförskämd fabrik, och önskade vifall till utskottets förslag. Förre talmannen Nils Persson menade att vid tullfrågan funne:s tre intressen, handelsintresset, fabriksintresset och husslöjdens intresse. De bäda sednare skulle intet förlora på gamla taxans bibehållande, men det försita deremot vinna genom dess förändring. dan var icke för utskottets förslag. Anders Persson menade att det också fanns ett fjerde intresse, konsumenternas, det allmännas intresse, och ville bifall, så mycket heldre som det skulle vara en vinst att rent af åtaga sig föda väfveribefolkningen till döddagar, Jin att genor förbud skatta till den alltframgent och i en näring,som ej kan bära sig sjelf inlocka generation efter eneration. Ola Månsson hade af landshöfdingeembtets femärsberättelse funnit att vestgöJ.ernas färdigret i väfva under sednare åren så tillcgit att de zunde uthärda täflanmed Rydboholms mekaniska våfveri, och derföre ansäg han förbudet obehöfligt. Bengt Gudmundsson ville ha bort förbudet men föreslog, at man förde artiklar, för hvilka Peter Claesson mest nitälskade mätte höja de af utskotet föreslagna tullsatserna med 4 sk. , Alla talarne, Sahlström, Nils Nilsson i Wermland ch de ofvan anförde, yttrade sina sympatier för husslöjden, men förbudet ville de flesta ha bort, och denna mening segrade vid votering med 46 emot 22. Plenum den 10 Maj e. m. Sedan man på förmiddsgen beslutat borttagandet sf förbudet för bomullsväfna!er, börjades plenum på cefermiddagen med bestämmandet af tullsatser för ce