ned i djupet af din förtappade själ... Hvar är Cecilia, säger jag? Du har mördat henne! Bekänn, eller jag krossar dig, som stormen krossar det bräckliga röret . . . En blixt af vrede glimmade till i Catharinas öga. Hon uppreste sin hopsjunkna gestalt, hennes panna var högburen och klar, en flyktig rodnad färgade för ett ögonblick hennes bleka kinder. Hon var nästan skön i detta ögonblick. Hennes röst, som i början darrade något, blef småningom lugn, kall och jemn. — Stobge! — sade hon; — det finnes en gräns, der äfven tålamodet och ödmjukheten måste stanna... Det finnes förolämpningar, så djupa, så smärtsamma, att ingen kärlek, vore den aldrig så luttrad, förmår att öfverskyla de sår, dem de tillfoga. Jag har lidit, det vet du, Stobee . .. lidit grymt af din köld, ditt förakt, hvilket jag icke kunnat förklara ... men jag har sväljt mina tårar så godt jag har kunnat... jag har icke beklagat mig, utan dragit mig tillbaka, ensam med min smärta, såsom det höfves en qvinna, då hon finner sig vara ett oskyldigt föremål för ett förakt och en köld, den hennes kärlek förgäfves bemödat sig om att besegra. Så Har jag handlat, Stobåe... och jag tror att jag handlat mig värdigt. Men du har icke något medlidande... du uppsöker mig i min fristad, vid min sjuka dottersons vagga; du uppsöker mig, för att öfverhopa mig med hotelser och anklagelser, lika orimliga som afskyvärda... Du kallar mig mörderska!... O min Gud! hvarpå tänker du då, min make? Hvilken dämon har fattat dig? Hvilken trollkonst har förhexat dig? Ve öfver-dig, som lättsinnigt anklagar en värnlös qvinna — din egen maka — som med ära och trohet förestått ditt hus och mot hvilken du icke med det ringaste sken af rättvisa kan göra någon annan anklagelse än den, att hon förlora den smula skönhet, som Gud en gång skänkte henne... Ännu en gång: hvilka galna inbillningar ha fattat dig Stobee? Hvad har jag gjort, att du vågar öfverhopa mig mec dessa skändliga anklagelser, som i början kommo blodet att stelna i mina ådror, men dem jag nu måste betraktc såsom foster antingen af din sjuka hjerna eller af et bedrägeri, lika nedrigt som oförklarligt... — Har du slutat än? — sade öfversten med flam. mande blickar. — I sanning, du förer oskuldens språk Joch den rol du spelar är icke illa öfverläst ... Men dt torde besinna, att ingen skådespelaretalang, inga frase förmå att vederlägga klara, tydliga fakta... Se der, läs ) Han räckte henne det breffragment, som han hittat IReginas näsduk. i