Aftonbladet – 11 maj 1854, sida 1

plerhnStone nvad kejsarens framtida afsigter be. träffade — äfven England, träffade man sam tidigt alla förberedelserna till ett stort krig För det slutliga afgörandet begagnade mar sig af sitt eget folks fanatism, och sympär: tierna och uppresningen bland den grekiske befolkningen i europeiska Turkiet, och sökte derigenom gifva de makter, som möjligen skulle vilja uppträda till Turkiets försvar, skenet af att draga svärdet för halfmånen. -1Så började czar Nikolaus en strid, som måste blifva afgörande för Rysslands supremati i Europa, som måste för alltid befästa elle Iför alltid bryta den. Det andra kapitlet, som har till öfverskrifi Revolutionen och Halfmånen, vederlägger Iden enfaldiga och grundfalska teori, som gör Ryssland liktydigt med de konservativa grundsatserna och dess motståndare med de revolutionära. — Förf. erinrar om de våldsamma skakningar, de sammansvärjningar och faJmiljemord som utmärkt Rysslands historia. De Preobaschenska, Semenowska och Ismailowska regementena hafva lika ofta afgörande inverkat på styrelsen i Ryssland som Paris arbetare samt den förste Napoleons grenadierer och den andres kyrassierer på styrelsens gång i Frankrike. Det är härvid nog att erinra om hvad som vederfors Iwan, Peter III, hvad som vederfors kejsar Nikolai egen far och honom sjelf vid hans uppstigan le på tronen. För bedömandet af de internationella förhållandena är det blott af betydelse om en stat i och för befordrande af sina yttre planer, jemte de tillåtna, äfven begagnar sig af otillåtna, det vill säga revolutionära medel. Är det sista händelsen, då kunde förbindelsen med denna stat med rätta betecknas som antikonservativ. . .. Ryssland har i sin utrikes politik vida öfvergått Frankrike i användandet af revolutionära medel; dess utrikes politik har nästan uteslutande förts med revolutionära medel, och så är ännu i dag fallet . . . Författaren erinrar härvid om Rysslands motstånd mot arfrikets införande i Polen, och den handräckning det gaf tiill upprätthållande af liberum veto,. Så verrkade lugnets och ordningens stat par prefereence till upprätthållande af revolutionen i Polen. . .. På samma sätt begagnade sig ryska politiken af svenska adelns opposition mot konungadömet i Sverge. Adelspartiet, som nördade Carl XII och Gustaf I.... De ryka pensioner som sedan 1721 utbetalades til: det Ryssland tillgifna mösspartiet, voro tetydliga. 1769 års riksdag kostade ryska regeringen 300,000 rubel i mutor, och 1771 års riksdag 500,060 rubel. De regelmässiga pensioner som Ryssland utbetalte till den sig tillgifna delen af svenska adeln, uppging;o till ungefär 120,000 rubel. Medelst dessa penningeunderstöd motarbetade Ryssland konwngadömets återställande, som af adeln efter Carl XII:s mord blifvit förvandladt till ett eländigt marionettspel, och fullföljde under ett halft århundrade detta förfaringssätt med. den största framgång. Samma politik användes ännu i dag i Turkiet och i — Preussen, liksom i hela det öfriga Tyskland endast med den skilnad att, då man i Tursiet verkar medelst revolutioner, utsår mar här misstroende mellan regeringarne och jolken genom att drifva de förra till förtryckanle åtgärder... En utrikes politik, som har det arglistiga syftet att undergräfva grannstaternas styrka genom att göra dem beroende af sig, är revolutionär. Och om en stats revolutionära politik är egnad att uppmana till afbrytande af förbindelsen med denna stat, så har Preussen all orsak att afbryta all förbindelse med Ryssland. Att det ryska hofvet beständigt användt och ännu använder sådana medel är förklarligt; otroligt är deremot att ett preusiskt parti, som tillika vill ge sig ut för att vara företrädesvis tyskt, låter använda sig till befordrande af denna slaviska politik. Detta parti synes till och med anse något ännu värre, — sjelfva — förräderiet mot staten — för rättfärdigadt, om det föröfvas under namnet af ett föregifvet antirevolutionärt sträfvande. Eller var det icke samma parti, som urskuldade kommendanternas fega uppgifvande af de preussiska fästningarne 1806, dermed att Napoleon då var den enda skyddsmuren mot revolutioner. På tio år hade då som bekant inga revolutionära rörelser egt rum i Europa. 3å synes äfven detta parti intet offer för stort, utt i den föregifvet antirevolutionära ryska alliansens namn affordras den preusiska statens intressen och ära. Samma parti var det äfven som vållade att unionsplanen strandade, och, i hemligt förstånd med Österrikes och Rysslands gesandter, genomdref att Preussen i det afgörande ögonblicket stod ensamt. Med detta partis tillbjelp fullföljer Ryssland sina planer mot Preussen. I likhet ned det tyska partiet bland den svenska och polska adeln i det föregående seklet, tror det sig blott genom anslutande till Ryssland kunna bibehålla sitt inflytande, sina privilegier och fördelar i Preussen. Om man icke stäfar deras planer medan tid är, om man icke ycker masken af dessa ryska partigängare och, sedan man befordrat dem till förtjent väpst, gör dem oskadliga för framtiden, så skola de ofelbart draga Sverges och Polens ide öfver Preussen — —. I det följande af sitt utmärkta arbete visar örfattaren att Preussen och ottomanska Porten mafva mycket gemensamt, att den förre koungen, Fredrik Wilhelm II, under 1828 och ) årens krig ingalunda dolde sina sympatier ör Sultan Mahmud, att turkiska armeen blifit organiserad och inöfvad af preussiska offi;erare samt att dess indelning i linietrupper ;ch landtvärn är densamma som våra truppers. Andra kapitel äro egnade åt de äldre för ållandena mellan Preussen och Ryssland, åt istoriska fakta, som på det tydligaste bevisa tt Ryssland, vid de beklagansvärda delninarne af Polen, och i alla de allianser och ördrag, som beledsagat dem, eller sedermera öljt, öppet eller hemligt, beständigt motarbeat Preussen. Kuapitlet är till den grad märkfärdigt och innehåller så många intressanta ch nya detaljer, att jag särskilt rekommenlerar det till er uppmärksamhet. örfattaren kallar neutralitetspolitiken ett 20 FE or