Aftonbladet – 10 maj 1854, sida 3

ätal för det han i kyrkoherdarne Löhmans och Öberg namn skrifvit åtskilliga bevis, hvilka han sedermer: säsom verifikationer bifogat till konungens befallninga hafvande i Stockholms län ingifne räkningar. Dok tor Brandelius, som i dag skulle förete bevisning der om, att han afgifvit de medikamenter och gjort de resor, för hvilka han hos konungens befallningshaf. vande fordrat betalning, ingaf tu intyg dels af per soner inom Danderyds socken att han under sistlidne vinter gjort sjukbesök och utdelat medikamenter utar betalning vid Näsby och Ekeby gärdar inom nämnde församling, dels ock af en smed inom Täby församling att doktor Brandelius tvenne gänger under förliden vinter kostnadsfritt lemnat honom läkarevärd. Och begärde doktor Brandelius för vidare bevisnings förebringande fjorton dagars ytterligare anständ med målet; med bifall hvartill detsamma blef uppskjutet till tisdagen den 23 i denna månad. — Uti poliskammaren har i dag förekommit ransakning om ett fullbordadt, och ett försökt men för hindradt sjelfmord. Pigan Anna Christina Jansson, i tjenst hos grosshandlaren C. och af 22 ärs ålder, hade sistl. söndagsmorgon hoppat i sjön från bryggan vid Räntmästaretrappan, hvarest hennes lik i dag uppflöt och affördes till bärhuset. Janssons förtviflade beslut hade, säsom det uppgifves, härledts derutaf att hennes fästman, en betjent, öfvergifvit henne. Badareleven Carl Joban Eklund, 20 är gammal, hade i går e. m. hoppat i sjön från bryggan vid Rörstrands bruk. Han blef snart upptagen ur sjön, men sökte äter hoppa dit, hvarifrån han dock af tillstädeskomne poliskonstaplar afhölls. Eklund, som vid tillfället var högst våldsam, affördes i häkte och inställdes i dag till polisförhör. Han förklarade dervid att han hoppat i sjön af desperation endast för att skrämma en flicka. Eklund undslapp med allvarsamma föreställningar om det brottsliga i hans försök att förkorta sitt lif. — Från Mariestad skrifves angäende den förut nämnda unga mordbrännerskan: Den 14-åriga flickan, hvilken lördagen den 29 April omnämndes hafva förnyade gånger begätt mordbrand, bar blifvit införd i härvarande cellfängelse. Hon heter Anna Maria Johansdotter, är från Eketorp i Ryds socken af Sköfde pastorat. Hennes mor dog straxt efter barnets födelse och efter något öfver ett är fick hon stjufmoder; vid flickans älder af sju är dog fadren; hon fortfor att vara hos stjufmodren till 10:de äret, har sedan varit utan bestämdt hemvist, intilldess en bättre fru i orten satte henne hösten 1852 i fostervård hos det folk, hvilket hon nu med sina illgerningar förföljt. Hon uppgifver att detta folk väl värdat sig om henne, men att hon fattat hat till fostermodren, emedan denna jemnt gnatat på henne, likväl endast i afsigt att hålla henne till läsning och flit i hussysslor. Emellertid uppgifver hon sig hafva af den illasinnade person, som förut nämnts, blifvit dels genom lockelser, dels genom hot, uppmanad för: fara på det sätt som skett. Huruvida nu så verkligen kan förhålla sig, är icke lätt att bestämma; men sä mycket är kändt, att den af illgerningarne förföljde stod i oblidt förhällande till den af flickan uppgifne förledaren, hvilken sednare af den förre hade blifvit angifven för oloflig bränvinsminutering och lotterispel samt annan osedlig lefnad, för hvilka alla förbrytelser han fått stå till ansvar. Flickan är liten till vexten, har mindre lifligt utseende, förefaller enfaldig, nästan barnslig, kan läsa temligen, men förstår nästan intet i salighetsläran. Det förefaller alldeles oförklarligt, att hon kunnat med berådt mod antända sju särskilda gånger och att, när elden vid andra antändningen afslocknade, hon då på samma ställe kunnat förnya den. Hon erkänner väl att hon hade ondt i sinnet till hustrun, men medföljde dock det stackars folket frän ena till andrå stället, och oaktadt hon hörde att de olycklige, med hvilka hon efter tredje branden tillbragte tvenne nätter i ett uthus, om aftnarne gjorde bön till Gud om förskoning och näd, och dervid sjelf utgjöt tårar, kunde hon likväl tvä dagar derefter förnya samma illgerning två gånger på en dag. Detta är i psykologiskt hänseerde så märkvärdigt, att man kunde frestas antaga henne hafva lidit af pyromani. Hon vill dock ej vidgå att hon med något slags fägnad äsett elden, utan tvärtom känt sig ledsen vid dess utbrott och dervid alltid sökt att akta det treäriga barn, ät hvil. ket hon var barnflicka. Nu synes hon vara särdeles bekymrad och gräter bittert öfver det onda hon gjort. Ytterligare ransakning i detta besynnerliga mäl torde snart förekomma och kanske leda till uppdagande af hvad ännu hälles fördöljdt.