Aftonbladet – 10 maj 1854, sida 2

hall ud HD VAMIP MANS LVvIR TEL) WE EF ÖvERGRE ning för tidningarnes porto? Ty icke är det väl meningen att de skola utgöra någon slags särskild grundskatt, lagd på en handtering, som redan genom deltagande i allmänna bevillningen skattar för sin afkastning. lir Ludvig Normans konsert. Säkert minnes mången en musikalisk soir, som för omkring ett decennium sedan i hr le la Croix salong arrangerades för en ung sosse, hvars rika skapande och exekutiva anag uppblomstrade i en friskhet, som på en sång förvånade och hänförde alla. Sjelf upprädde han vid nämnde tillfälle som pianist, och utom det instuderade numret gaf han äfven en improvisation, hvilken genom sin naiva genialitet väckte allmänt intresse. Då hörde man den lofvande ynglingen; i söndags uppträdde artisten, för att uppfylla dessa löften. Såsom pianovirtuos visade sig ock hr N. såsom sann konstnär: hans föredrag återspeglar i klar objektivitet tonsättarens tankar, med den afpassade fördelning af ljus och skugga, som inom hvarje konstområde tillkännager den säkra handen, det bildade förståndet, hvarvid han understödjes af en för hans intentioner tillräcklig teknik. Hans spel karakteriseras för öfrigt af lugn reflexion, enkelhet och måtta i uttrycket, kryddadt af en fin smak, en osökt elegans. Det djerfva, eldiga, likasom det kraftfulla, ingår mindre i hans föredrag, hvarför det sällan hänför, utan att derföre mindre behaga. Hr N. spelade Mendelssohns 2:dra konsert, D moll, som här ej förr varit gifven, och förnämligast i arbetets detaljer eger flera intressanta partier, utan att dock hvarken uti ingifvelsens kraft, eller uti formens klarhet uppnå samma mästares första konsert. Hr N:s utförande var rent och ädelt, men hade vid åtskilliga momenter behöft något mera styrka och eld. Förträffligt spelade han tvenne smärre salongsstycken af Schumann och Chopin: det förra skildras bäst med tystnadens vältalighet; det andra åter, en liten fin och kokett pariserprodukt, kallas af författaren ballad, och denna benämning passar lika väl som hvarje annan. Såsom tonsättare uppträdde hr N. med en stor Sextett för stränginstrumenter, hvarvid hr dAubert med mycken omsorg utförde första stämman. I afseende på stämdisposition och harmoniskt arbete bevittnar verket en grundlig bildning, en betydlig säkerhet; motivernas uppfinning deremot, deras sammanställning och utveckling, det helas organisation saknar klarhet, natur, inre lif. Då en lefvande anda bor uti melodierna, så sammanfoga dessa sig ock till en lefvande organism, som lyder lagar, gemensamma för alla organismer, och hos hvilken vi återfinna våra egna tankar och känslor, ehuru skönare uttryckte, betydelsefullare uppfattade. Felas åter denna anda, äro motiverna blotta rytmiska formationer, hvars utveckling ej är organisk, utan mekanisk, så blir ock det hela en blott mekanism, oförmögen till de verkningar, hvars frambringande är konstens uppgift. En viss tonsättareskola (om den så kan kallas) i Tyskland har ansett naturen vara alltför föråldrad, och derföre försökt sin lycka med onaturen. Detta manr har funnit åtskilliga anhängare, och då vi beklaga att finna en så begäfvad och bildad talang som hr N. bland deras antal, hoppas vi tillika att han ej för evärdeliga tider skall stadna der. Bland sångnumren nämna vi främst Mozarts berömda aria: Bella mia fiamma,, en bland M:s yppersta konsertarier. Recitativet är isynnerhet måhända hitills oöfverträffadt i skönhet och sanning, och instrumentationen utgör ett rikt studieämne ej endast för yngre tonsättare. MI Walin, af hvilken vi eljest hört denna aria i utmärkt lyckadt föredrag, var denna afton besvärad af en bröståkomma. som ej fullt tillät henne återgifva pjesen med dess behöriga färg; derjemte tog orkestern allegrosatsen i ett alldeles för fort tempo. Vi hoppas att mll W. vid tillfälle måtte återupptaga denna förträffliga komposition. — Af en ung musikälskare (hr Salmson) sjöngos 2:ne romanser (af Auber och Kiicken) med ett föredrag som, helst i den sednare, röjde ett lifligt musikaliskt sinne. Rösten, en låg bariton, saknar ej styrka och volym, men behöfver ännu mer odlas, serdeles för att afhjelpa en viss sträfhet i det högre registret. I Bland de tre manskörerna nämna vi isynnerhet den Mendelsohnska, såsom i hvarje hänseende intressant. Utom hr N:s instrumentalnummer återhörde man Rombergs snillrika Capriccio öfver svenska folkmelodier, den hr Arnold äfven nu utförde med mycket bifall; uteslutandet a! janitscharmusiken, som i detta nummer har dramatisk betydelse, kan emellertid endast ogillas. — Före konsertens båda afdelningar gåfvos de genialiska ouvertyrerna till Leonora Toch till Euryanthe, som framkallade en ganIska liflig effekt. mn —— ALA nt MS OA JM